De rinner nu,

längs min hals

till innanmätet…

Dessa ord som inte skulle

födas fram ur tvånget att skrika,

skriva, dansa och jubla,

vanvettet ur de svarta hålen,

som är mitt jag.

Så vad vill de med sin existens?

Störa, vidröra och beröra?

Gråta, skrika, skratta hysteriskt?

Krumelurerna, som slingrar sig

runt mig,  i mig, vill inte riktigt

lägga sig till ro, finna sin plats.

Nej, inte fören tystnaden

lägrat sig, färgen torkat,

och svärtan bleknat,

kommer krumelurerna

dansat färdigt sin vilda jive

och slängt sig ner på

min själs palett,

för sitt avtrycks

nödvändighet.