Rinnande, droppande

ser längs med, livet

ville och förstörde.


Kroppen hennes hukar

kryper, mot en röst,

drypande av sorg.

Skrika, vill hon, gapa ut!
"Ta mig vanvett, ta mig nu!"

Blåsten kräver, ylar, skriker

regnet öser, gyttjig

grusad, klänningstrasa.

Andan häver sig till rop,

ögon ser med ens,  månens

klarhet vacker, älskad nu.

"Ge mig ljuset, ta min sorg"

hörs en viskning hes...

Ljuset strömmar,  öppning

ser, smeker naken,  ordar

ömt,  värdet i all sorg.


Öppning hon mot himlen ser,

tårar rinner längs med kind,

mot månens kalla ljus.

"håll mig, älska, lämna ej, 

nu jag ger mitt allt"

Nu böjer månen ner sin

kraft, och drar mot sig

den frusna nakna.


Med ljuset slukas allt sans

och vett , och kvar blir

bara dyig ...

... trasa kvar.

Blev inspirerad av PPQ´s små trevliga noveller.