Hon slår de tre akutsiffrorna på telefonen med darrande fingrar, stryker bort svetten från pannan och andas stötvis.
- Ja, det här är Larmcentralen.
- Hjälp mig, fort snälla, mitt barn...skriker hon hysteriskt in i luren och snyftar.
- Ta det lugnt nu. Vad är det som har hänt? Och vad heter du och vilken adress har du? frågar telefonisten med lugn och stadig röst.
- Hon är blå, hon är blå i ansiktet...kom fort. Såggatan 12...jag måste ge mun mot mun...snälla, Lisa Widelius...kom fort...rösten går över i en jämmer, och samtalet bryts plötsligt.

Telefonisten kopplar till utryckningen, beskriver läget och anger kod röd, akutläge. Inom tre minuter är ambulansen på väg med tjutande sirener och blått skarpt takljus.
Det är en mörk decemberkväll, och sex minuter efter larmet tar ambulansen kurvan i hörnet mellan Såggatan och Väktargatan i hög fart. Det sprutar snö om hjulen, och strålkastarna sveper mot de nakna kalla husväggarna. Bilen tvärbromsar vid nr 12, och två vitklädda ambulansmän hoppar ut. De kastar upp bakdörrarna på den specialbyggda Mercedesen och kopplar loss en enkel bår, som de tar med sig in i porten. Ytterdörren glider sakta igen på sina gångjärn efter dem, och det blir åter stilla längs gatan förutom en och annan kvällsvandrare som tar sig en titt på julskyltningen.
Den gamla hissen doftar ek, och tar dem med knarrande linor tre våningar upp. När de kommer ut på våningsplanet ser de att en ytterdörr står på vid gavel. De rusar in, viker av till vänster mot ett sovrum och upptäcker en kvinna som sitter med ett litet barn, som verkar vara i 2-3 årsåldern, i sitt knä. Hon vaggar det och gråter uppgivet.

Männen faller på knä och lossar hennes krampaktiga grepp om barnet, och börjar återupplivningsförsöken. Barnet är alldeles blått och verkar ha slutat andas. De arbetar fort och effektivt nu. Kopplar defillibratorn, ger 20 mg adrenalin via spruta rakt in i hjärtat, och ger mun-mot-mun hjälp. Mamman har hasat ned på ena sidan, ligger stel och verkar alldeles förbi av chock. Hennes blick är fäst i taket, och hon mumlar osammanhängande.
- Fingrar i halsen...försökte...alldeles blå, stammar hon fram.
- Du kan vara lugn, vi gör allt vi kan nu. Vi tar henne till sjukhuset nu, säger den ljusare av de två ambulansmännen.
- Med munnen...blåste...höll ut, får inte...min älskade Mia.
- Jag ska hjälpa dig, vi åker nu. Ambulansmannen reser upp kvinnan, upptäcker att hon endast är klädd i ett grått nattlinne, och sveper om henne en svart kappa han hittar i hallen, innan han tar henne under armbågen mot hissen. I den andra handen bär han akutbåren. Den andre mannen bär flickan på ena armen och akutväskan i den andra handen.

                                                                 *

Det är alldeles tyst i rummet, och de senaste timmarnas kaos har förbytts i ett stilla lugn. Det viner lite om syrgasapparaten, och flickan sover. Hjärtat och andningen kom igång på egen hand redan i ambulansen, och efter extra syretillförsel började även färgen återvända på Mias kinder.
Lisa har fällt ned sänggrinden och sitter på sängkanten alldeles intill Mia. Doktorn har sagt att man kommer utreda Mia vidare för en eventuell epilepsi. Man misstänker att det skulle kunna förklara det plötsliga andningsstoppet.
Lisa stryker barnet över huvudet, och sluter sin andra hand om Mias. Hon tar upp extrakudden i sina händer och bulsar till den, innan hon försiktigt lägger den under Mias huvud.
Hon stryker Mia över kinden och ler ömt.
"Jag vet vad du behöver lilla vän. Mamma tar hand om dig" viskar hon. "Jag vill ha hem dig så fort det går, så jag får ordna med allt."

När vinter går över i vår är läkarna klara med sin utredning, men hittar inget allvarligt fel på Mia. Utredningen läggs ned, och man förklarar händelsen med olyckliga tillfälliga omständigheter av närmare odefinierad art, som inte låter sig förklaras med medicinsk undersökningsmetod. Flickan är frisk, vilket är huvudsaken. Och vår övergår i försommar.

                                                        *

Det är sommar nu, och livet leker för familjen. Maken, Anders, har fått ett nytt jobb som konsult på Scania, och Lisa själv är äntligen färdig med sin MBA-utbildning. Mia är på dagis och leker med Gilbert, favoritkompisen medan Lisa och storasyster Catrin är på väg hem från stallet. Catrin har fyllt fem år och är som sin mor alldeles sanslöst intresserad av djur, och har genom en granne som äger en ponny fått möjlighet att rida lite på Berga ridskola.

Lisa ser glad ut idag, solen skiner och det är en underbart vacker försommardag. Hennes gula sommarklänning fladdrar lite i vinden och hon går barbent utan strumpor, går rak och med fladdrande långt hår. Sandalerna bär hon i ena handen och går barfota på den varma asfalten. Catrin springer före, studsar fram i sina röda gympaskor, med skrubbade knän och ett snett plåster, ljust linne och med röda shorts.

Vid Ådenbron stannar de till, och gör som de alltid har gjort de senaste åren. Berga ridskola ligger åt samma håll som dagis, så det är delvis samma väg man tar. Om man klättrar upp några steg vid broräcket och lutar sig bara lite ut, ser man ända hem till deras hus, man kan till och med se om pappas bil står på uppfarten eller inte. Catrin väntar snällt exakt på rätt ställe på att få lov att ta det första steget upp. Lisa ger henne handen och hon stiger upp för att se bättre. Catrin klättrar upp på kanten. Lisa står alldeles bakom och håller i hennes armar. De har säkert gjort det hundra gånger förut, men plötsligt händer det bara.

Catrin vinglar till och försvinner plötsligt över broräcket. Lisa försöker få grepp om tyget i jackan men orkar inte hålla tyngden med sina fingrar. Catrin skriker hela vägen ner, tycks sväva onaturligt länge i luften innan hon med ett plask träffar vattenytan 20 meter under brospannet.
Lisas hjärna vägrar registrera det som sker, alla kroppens system slår bakut, hjärtat far upp i halsgropen och tungan känns alldeles torr och uppsvälld. Hon vrålar ett "neeeeeej", rusar i panik över bron och svänger höger för att leta sig ned mot brofästet.
"Måste hinna, måste..." Vid strandkanten rusar hon rätt ut, gråter hysteriskt och kastar sig vidare framåt i det mörka vattnet, för undan vass och tång med händerna, skär sig men bryr sig inte, börjar simma med kraftiga armtag ut mot knytet som ännu guppar vid ytan där ute i farleden.
Det svider i ögonen, hon ger sitt yttersta och är framme. Flickan ligger på mage med ansiktet ner i vattnet. Lisa får grepp om knytet, och vänder det om. Catrins ansikte vänds uppåt, är stelt som en mask och hon verkar vara medvetslös.
Hon bogserar flickan bakom sig, de sista armtagen tar hon på ren viljestyrka, hon har vatten i lungorna av ett otal kallsupar men hon tänker inte ge upp. Vid strandkanten häver hon Catrin upp och ner, och försöker skaka ut vatten ur hennes luftvägar innan hon ger henne luft genom lungräddning.
Uppe på bron har folk hunnit samlas, och någon har ringt ambulans. Flera är på väg ner till brofästet och hjälpen är på väg. Lisa skakar Catrins medvetslösa kropp, försöker väcka henne, gråter och svär.

                                            *

Det är senare på eftermiddagen, och Lisa är tröstlös.

När Catrin kommit under vård, släpper Lisa taget och bryter ihop, gråter och skakar som i frossa. Läkaren ger henne en lugnande spruta, och efter någon timma är hon åter något mer samlad.
Hon sitter i en fåtölj i sjukhusrummets hörn, har dragit upp benen under sig och virat en grå filt om kroppen ända upp till hakan, ser glåmig, uttröttad och rädd ut, men kärleken lyser ändå igenom när hon ser bort mot sängen och Catrins gråbleka ansikte. Flickan sover, är blåslagen men i övrigt välbehållen. Lisa har ringt hem till Anders, som redan nattat Mia.

- Hur känner du dig? frågar nattsköterskan som just gått på sitt pass.
Lisa känner sig generad, när hon svarar.
- Ja, vad ska ni tro om mig? Jag har alltid försökt vara en bra mamma, nästan för överbeskyddande. Och så händer det här. Hon ler lite blygt mot sköterskan.
-  Det är ingen fara. Är olyckan framme så är den.
- I alla fall känns det himla tråkigt, och jag anklagar mig själv. Jag fattar inte att nåt sånt här kan hända.
- Det tjänar inget till att skuldbelägga sig. Hänt är hänt, och det gick ju bra. Var glad för det istället.
- Jo, jag är oändligt tacksam. Och jag ska sköta om dom ännu bättre. Jag älskar dem ju så mycket. Jag kommer väl bevaka dom som en hönsmamma nu.
- Det är klart du gör, vem älskar inte sina barn? Sköterskan ler uppmuntrande åt Lisa, går ut och stänger försiktigt dörren.
Lisa verkar vara borta i sina egna tankar för en stund, men fäster sen ögonen på Catrins ansikte igen.
"Sov du lilla stumpan, mamma ska ta hand om dig så att inget ont händer." tänker hon. Lisa sträcker sig mot den lilla sänglampan, vinklar bort den från Catrins ansikte och boar sedan ihop sig för en natt i fåtöljen.
                          

                                                            *

Löven fladdrar gula på träden utanför köksfönstret. Det är höst, och de regntunga skyarna skapar en grå färgton på parkeringen i bostadsområdet.

Lisa står vid köksbänken, och förbereder kvällen. Bollibompa är slut, barnen har tagit på sig nattkläder och borstat tänderna under hennes överinseende, lite smågnabb och skratt som vanligt blir det men ändå inte särskilt mycket att prata om för att få ungarna i säng.
Mia är förkyld och behöver honungsté innan hon somnar, medan Catrin som vanligt vill ha ett glas varm mjölk och en liten saga på sängkanten, innan hon somnar.

Efter 20 minuter skjuter Lisa försiktigt igen dörren till flickornas rum. Allt klart, och det råder ett skönt lugn i barnkammaren. Hon går ut i köket, och börjar rensa upp med disken.
Lisa strosar sen ut mot vardagsrummet, och sätter på en cd-skiva med avstressningsmusik. Skivfodralets framsida visar en vacker sommaräng, och texten förkunnar att innehållet säkerställer "A stressless life".
Det är tyst i huset. Anders är på personalfest och kommer säkert hemrumlande sent. Hon sätter sig i den bruna skinnfåtöljen, sätter på sig de guldaktiga AKG-lurarna och lutar sig tillbaka. En frid breder ut sig över hennes ansikte. Hon är alldeles avslappnad, vilar i sig själv.

Efter en stund går hon mot köket och ställer tillbaka burken med sömntabletter i städskåpet. Upplöst i mjölk smakar de inget alls. 15 tabletter är nog alldeles lagom. Catrin svepte glaset i ett enda drag och torkade sen av sig med pyjamasärmen. Sagan om småtrollen gick på under fem minuter. Burken med råttgift på diskbänken är tömd till exakt två tredjedelar. Honungen döljer smaken effektivt, och Mia drack upp hela koppen utan att reagera.

Lisa väntar, vilar och räknar minuter. Väntar på barnens reaktion. Det är då hon känner att hon lever. När faran är som störst. Det är då hon blir som viktigast. Då hon visar sin kärlek och betydelse. Räddar liv, sköter om och offrar sig.
Precis som en god mor ska göra.

                                                 @ 

_________

Fakta för den som vill veta mer: Syndromet Münchhausen by proxy har fått sitt namn efter sagans Baron von Münchhausen på grund av dennes mytomaniska drag.
 Barnen insjuknar ständigt i mycket allvarliga tillstånd, som framkallas av den sjuka, oftast modern, genom att de tillför sjukdomsframkallande medel eller utför sjukdomsframkallande handlingar och livshotande tillstånd av akut slag. Den sjuke vidtar sedan alla vedertagna sociala och fysiska livräddande åtgärder. Hon tillkallar hjälp, larmar ambulans, utför hjärt- lungräddning och bistår ambulanspersonalen effektivt.

Men barnen insjuknar snart igen. Dödligheten bland barnen är stor. I Sverige bedömer man att det rör sig om 3-10 fall årligen. Behandlingen är primärt riktad mot att rädda livet på barnen, vilket kräver att modern fråntas vårdnaden.

Likt andra karaktärsneuroser är denna obotlig, men kvinnans symptom kan dock lindras något med hjälp av ångestdämpande läkemedel.

Samtalsteapi anses utsiktslöst då det av kvinnan själv oftast anses helt omotiverat. Hon lever i föreställningen att hon räddat sina barn. Momenten när hon själv framkallat de farliga tillstånden för barnen talar hon aldrig om oavsett vilken teknisk bevisning som läggs fram. Hon förmår inte ens i tanken föreställa sig att hon varit eller är en dålig mor, en dålig kvinna/människa och en dålig vårdare.