Jag tänker fortfarande på dig, mycket.
Jag vill fortfarande ha dig, mycket.
Jag älskar dig fortfarande, så otroligt mycket.

Jag önskar att allt vore som förut, innan du åkte.
Innan du lämnade mig ensam kvar.
Innan du övergav mig.
Innan jag slutade betyda något.

Jag önskar jag kunde glömma dig,
radera dig helt ur mitt minne.
Men jag kan inte.
Du betyder fortfarande alldeles för mycket för mig.

Jag mötte dig när jag var på botten, du hjälpte mig upp igen.
Med dig blev mitt liv bättre än någonsin innan.
Med dig i mitt liv fick jag uppleva hur fantastiskt ett liv kan vara,
trots år av depressioner och obearbetade problem.
Med dig fick jag uppleva hur underbar kärlek faktisk kan vara.

Med dig bredvid mig kändes världen inte lika skrämmande längre.
Jag ville för första gången leva, jag ville bygga ett liv med dig,
jag ville uppleva framtiden tillsammans.
Jag kände mig för första gången någonsin verkligen hemma.

Ingen av oss var perfekta, vi hade båda våra problem.
Men tillsammans spelade det inte längre någon roll för vi kompletterade varandra.
Vi blev hela med varandra.

Jag trodde innan vi möttes att jag var på absolut botten,
jag sov på soffan hos en kompis i hennes treårings rum.
Jag var inte värt det syre jag andades.
Du ändrade allt det, du gav mig livslust.

Först nu är jag på absolut botten.
Du tog allt ifrån mig igen.