mästermagikern med sin magiska hand
slår hårt men nuddar aldrig min tand

barndomens blåmärken i min själ
tar sig upp till ytan för att långsamt slår mig ihjäl

"en dröm om mammas ömma famn"
varför fick jag inte uppleva denna trygga hamn?

nu ensam på min säng
kommer mästermagikern med sitt tjejgäng

dem har varit på besök förut
det slutar alltid på psykakut

måste lära mig att säga nej
mästermagikern du finns inte i mej

du är inte min kropp och inte min själ
du är ett väsen och irreell

du besöker oss alla då och då
för sällskap vill du också få

men ikväll så är det min tur
du har väntat länge och legat på lur


vi får göra det bästa av situationen
kanske spela schack och svinga oss i dans på bastionen?