Det är i tystnaden som vi får möjlighet att vara precis som vi var när föddes. Rena, opåverkade, fyllda med potential. Vara den man är. Varken mer eller mindre.

Att stilla sitt sinne och låta tystnaden ta över. Att födas på nytt, leva.
Vi luras till att tro att vi är i tystnaden och att det är tystnaden som berättar historier om alla våra fel och svagheter.

Icke. I tystnaden är vi, varken mer eller mindre. Vi hör inget, vi ser inget. I tystnaden konfronteras vi med våra egna uppfattningar om den vi tror att vi är.

Vårt ego tränger fram och dömer oss i rädsla av att upplösas, att dö för en tiondels sekund. Försöker hindra oss får vara ett med vår existens i tystnaden. Det viskar enträget till oss. Försöker få oss att ta det sista steget ut över stupet, att släppa den varma hand som räddar oss från att tappa greppet och falla ner i det mörka djupet av våra egna tankar.

Om bara så för en sekund, låt allt försvinna som vinden för med sig molnen på himlen. Låt dig omfamnas av den varma tystnaden. Som en trygg famn som ger oss värme, värmer den våra hjärtan och får ljuset att sprida sig till vårt mörkaste inre. Fjärilar i magen, ett leende på läpparna. Allt är stilla, och i stillheten är allt ett. I tystnaden finns vi inte, där är vi ingen. Där är allt ett och allt är inget.