Du befriare, som maror betvingar.
Du, min lystnads mistbleka duva.
Sprid dina tunnfjädrade vingar,
och alla mysterier de ruvar.

Kom flyg genom förlovade fält,
över ängen i ängladun klädd.
Mot ljusen jag för din ankomst tänt,
som leder fram till min bädd.

Smek så min törstande tunga,
med en frostkyss utan dess like.
Låt mig av klogreppet gungas,
och lyfta bortåt de förlorades rike.

Då du in i lungor avgrunden andas.
När två silvermynt äro allt ögon se.
Skall jag prisa resan som randas,
sedan med blåfrusna läppar le.

För vad är väl den nalkande natten,
och båtkarlens brinnande älv.
Mot sorlet, sången, och skratten,
som aldrig nått fram i min kväll.