Novembers skymning sänker sig över Söder. Jag tittar ut.
Framför mig den pulserande staden.
Stenklippor dämpar stans bultande oväsen. Ögonen vilar på himlen och Orion bälte fångar min blick. Mina tankar simmar i luften stöttes av sfären som en pil och når hanns bälte.

“Hej Orion! Här är jag .. igen. Har Du tid en stund ?”

Högspänning av mitt begär håller mig timme efter timme att få svar . Fullmånen stannar över mig en stund vaggar med milt leende och säger ,

“Lilla vän, det är inte illa att vara vetgirig men visst Vetande tillhör inte mänskligheten. Gå hem! Vila! Jag kommer till dig i drömmen och ger dig ledtråd “ och hon rullade vidare.
Hur många gånger har jag väntat på svar?
Nej! Jag ska stå här idag. Min envisa blick riktas mot himlen igen.

Sch…sch…jag vände huvudet åt väsande ljudet och stelnade av fasa.

“Vad är det ? NEJ ! Nej ! N..e..e “ , medvetandet domnade bort och hennes kropp föll ner på marken.

En varelse med lång rock kom fram till den liggande kroppen. Han tittade omkring lyfte kroppen och la den på bänken. Ögonen kunde inte slitas bort från hennes ansikte. Långt hår har fallit ut. Han böjde sig fram och blåste försiktigt. Inga tecken. Han knäppte upp jackan la sin hand på hennes bröst. Hjärtat slog sakta …
Nattljus lyste upp tjejens ansikte. Det var orörligt. Hjälplös kropp låg på bänken förfärande omogen.

Mänskligt ljus i fönstren började tunnas ut. Fåglar skrek då och då av högljudda bilar.


Förts.följer