gunnars känslor
sätter honom i rörelse

under promenaden kör bilarna över honom
fotgängarna har ögonbindel...går genom honom

han är för barnslig
vill ha ögonkontakt med hela världen

han går bredvid mig
och talar högt om sina känslor han vet han borde ha

han känner ingenting säger han
frågar mig hur man gör för att känna

i kebab-baren är man vänlig
han är ende gäst och man bjuder honom extra mycket

han sitter i knäet på mig
jag matar honom med pommes frites och kött

när han tuggar och sväljer
tittar jag ut genom fönstret på sorglustiga gestalter

de plågar sig fram genom lugn och klar luft
somliga kryper andra joggar...de är mest fula att se

kanske det är vi som rör oss föreslår jag gunnar
mmm mumlar han fortfarande lika hungrig

jag fastnar helt med blicken på de förbipasserande
börjar plötsligt att gråta rätt ner i gunnars mat

det är inte jag och det är inte gunnar
det är alla vi nu tittar på båda två

den envisa reklamen om hur vi ska vara
har haft en överraskande god effekt

gunnar förstår inte varför jag gråter
jag säger att människorna gör mig ledsen

men du är väl inte ledsen säger pojken
nej gunnar svarar jag, jag har ju dig.