det är bortom min förmåga
jag räcker upp min hand
mot himlar för svar
från barndomen
säg varifrån automatgeväret kom
tyngden så van i mina grova händer
var far vi
jag tappar taget
med två händer i luften för att vara säker
ändå gnisslande tänder var natt
ändå kängor mot okända skallar
tänker på allt detta i tältet var natt
skuggskådespelet
jag är
två händer som jagar spökena
av andra
två händer som darrar
förföljs
av andras
jag har en kostym
som är större än andras
jag har vapen
som jag kramar godnatt

är jag
minnen som marscherar på samma ställe
hur ska historien minnas
när
ni glömde mig
i en övergiven berg- och dalbana
i riktning död
och jag vet inte
varför
läraren sitter på spjutspetsar
eller
eleven bakom galler
när ingen någonsin blir uppvuxen
eller barn igen
vuxen till att se
rikoschetten
när vi måste
kunna
klara
av
att se med barnens blick
jag har en kostym som är större än andras
jag är så rädd
för barnens blick
den är bortom min förmåga
tyngden i mina händer
jag har vapen som jag kramar och trycker av
orderna och lagarna
avslutar frågorna
vi måste gå långt innan dagen tar slut
vi måste gå för långt
med händer som darrar

jag räcker upp min hand
mot himlar för svar
var far vi
med gnisslande tänder
är jag historia
minns ni mig
jag har en kostym och kängor på väg
i riktning
död
spöken
från barndomen
blir historia
med
gevärets mynning
ett förunderligt gap
förstummas