Nu kan jag dikta om
svärtad verklighet.

Nu kan jag tränga in i
huset som alltid brann.



Jag hade sett det var gång
jag tog mig hem.

Jag hade känt dess närvaro
som frossa över årstiderna
som ett skrik bakom munkavle.

Ser det bolmande skenet
varnande från fönstret.

Ser det redan från gatan
där jag går.

En påminnelse om
oron i närbyggden
när alla hus står stilla.

En kudde över ansiktet
(du är vaken, du vet detta)
att kvävas steg för steg.

Bakom dörren väntar familjen
i evig slutartid
där dörrkarmen blivit ram
kring släktporträttet.

Likt ett svedda kroppars sista symposium
talar de om en svärtad verklighet.

Jag blev del av
huset som alltid brann.



”Det var trevligt att du kom över”

Låt mig värma din
frusna hand
i huset
som alltid brann.