Spegelhuset öppnades för mig igen

denna gång tvingades jag in

trots att jag inte ville se

mer än vad som låg framför mig.



Brytningar i bilden

blir en vanföreställning av mig själv.

Krusningar över minnena

blir en vanföreställning av mig själv.

Och lådorna där jag förpackat i svart och vitt

är inte längre kvadratiska.

De sprängs och ändras med ljuset

flyter ut över golven enligt egna lagar

som mitt sinne förslavats under.



Jag önskar allt kunde vara gripbart

det sneda leendet i återspeglingen lovar annat -

säger att jag ska böja både mina tankar och bananerna.

Med viljan ska jag komplicera min illusion om livet.



"Bänd ramarna"

Så att den kommer närmare

en vettlös vision

fullständigt kaotisk.



Det är där jag landar

här sitter jag i spegelhuset

med skärvorna i darrande händer.

För jag vet att det är sant

att dagar och nätter sällan skiljs åt

att kaos är medvetenhetens sanna pris.

Jag vill kanske blunda

men sekvensen är inpräntad.



Från att jag såg andra versioner

kontraheras pupillerna av vardagen.

Jag skälver, låser in mig

sittande framför synvillor i timmar

glömmer jag radhus korniga ytor.

Varför jag borde låta dessa skrapa fingertopparna då och då.




Existensen har gått från axiom till oviss huvudfråga

var jag är partiet som driver målet

till högsta instans.




Då kommer forna domare

med böcker i svart och vitt

dem faller med oanad tyngd.

Berättar att varken bananer bör böjas

eller verkligheten omvärderas.

De är redan klara

redo till att äntras

som självklarheter.

Som självklarheter

ska jag se detta.



Jag lockas ut från spegellabyrinten

skakar hand med det ordinära


i att orka finnas till.