[låta hånfull är okey, betraktarens känsla avgör, men bekräfta den med åsikt, där går gränsen]

än sen tänker fulegot
men jo just sen, tänker finegot

för

krassheten och ödmjukheten skakar hand i en mixed feeling

ska man vandra golgata eller samarkand som i en rock för en rolls skull eller i en knätofsad jig hand i hand med det som förtäljer sagorna med ontets måste eller humorns garv om ironin

skillnaden är endast attityd som gömmer kleten som fastnar i tragedin

ingen vill rullas i tjära om inga fjädrar erbjuds så varför ens försöka snofsa till nåt som ändå inte roar publiken

eller plogar för romantikens hyckleri

det lär ta tusende till av år innan krassheten spelar högt på kostnads av ödmjukhetenes konto

skillnaden är endast en plattityd av överföring som gömmer skulden som fastnar i publikens komedi

i halsens glädje i högsta garv sitter också skräckens säte
allt för att hindra åtkomspen av ett hjärta

garva högt och vinddraget hindrar kontohaveri
eller snörpåtet som gratis självhjälp från själen i en ångest
och överlev med ett skafferi av piller

ingen vill kullas för en burk om inte räknaren nån gång byts ut
ingen vill heller vara burken

skurken i det hela är en slags etyd för att händer läre öva 
ta i hand mitt emellan krassheten och ödmjukheten

det är därför det händer med händer och inte smärre tentakler

yttra sig om det smärre och få gensvar av de som har det värre
sitta och mäta och beklaga som om livet vore en saga med avel mäster norpare
och söndertrasade drömmar 

gynnar känslan ja 
gömmer egot som lider men löser knappt problemen i sina sömmar just där det svider

det var därför jag övergick till tassaskak
händerna har nog nog med sitt

smitta kan man göra på många sätt på fram och bak
varför ta in nåt som ändå kan hindras med en humor slak som bjällerhänget på en fåne

ingen vet varför sen 
man står där kvar och kan hånle

åt den som hånler