Kvinna av fruktan präglad, 

lever genom jordens slukhål

Fläkten varm av andetag 

värmer kind så blöt och kall. 

Kvinna  slagen, brusten, osedd,

löper mot ett liv i fruktad smärta.

Rösten talar mjukt i hjärtat, 

hata inte, kom till ro.

Kvinna bränd av rem och fimpar,

lär sig le och lyda vackert.

Hjärtat fylls av värmeljud

och hon ser ett hopp, ett ljus.