Såsom mörkret måste komma tillbaka till mig…


Såsom
lövkronor tänds.

Fackeltåget börjar
från myllan –
en frusen plats
en stillastående jord.

Ditt tysta ulmande inre
betyder allt när lystern dör
när ytan spricker...

...natten letar sig in -
mitt skeva leende
vanställer
igen.


Kanske förtäcker mossorna med sin imma
hyssjar och skrattar de åt mig när jag irrar runt, se där -
runt i sank igen.

Det är mig egalt bara jag får se skymningen
gör mig en tjänst och låt mig se den, va
så forceras dunkelheten
med helvetespastell smältande i skygga solen
en vision klart framför oss.

Vet ni, nu kommer den fram, det är sant!

I ljuset
inleds kampkaravaner
med gnistor
från glödande kvistar
växande i otal
sprungna ur underjorden
bärs de av sega stammar
de som orkar
göra oss till viljes:
att vandra med oss varv efter varv genom frusna liv
att vara facklorna tända i
det som vi grävde ner
som om det vore kärnavfall
vilka misstag!

Det som vi grävde ner
pulserande jordens hjärta –
själva hjärtslagen är vi!

Måste komma ihåg allt detta
såsom mörkret måste komma tillbaka till mig
när min mask skaver och svärtas
måste vi tända facklorna
eller vandra med.










Måste komma ihåg allt detta. Måste komma ihåg allt detta. Måste komma ihåg allt detta. Måste komma tillbaka till allt detta innan mörkret får tag i mig.