Innan barnet talar tittar det på ansikten, saker och bilder.
Mammas ansikte, en napp, en bild i pekboken.

Bilden av ett ansikte representerar både mammas ansikte och inte.
Hennes närvaro och frånvaro.

I samspel med mamma kommer språket...dialogen...och pekboken
blir en sagobok.

Sagorna och bilderna och berättelserna växlar
men mammas ansikte är kvar.

Var kvar. Det är inte kvar. Barnet har tappat kontakten, dvs mamma
har avslutat den och försvunnit. "Jag älskar dig men måste jobba".

Sån är verkligheten i dag och vi anpassar oss. Vi skyller på den
ekonomiska situationen. Aldrig oss själva och vår girighet eller
vår miserabla situation för övrigt. Vi tror att mer pengar ska lösa allt.
Eller att vi skulle orka med barnet mer om vi får slippa det under dagen.

I dag anpassar vi oss till döds.

Förskolan går på knäna. Cheferna går i psykoterapi och klagar
på sin personal som är sjuka och går i terapi eller får magsår,
hjärtinfarkt eller fibromyalgi.

Hon som skulle varit vår värld och start i vårt liv har levt med fel karl,
blivit medberoende av en alkoholist eller slagen gul och blå.
Hon tog ett "jättebeslut" och skilde sig från sin stora kärlek.

Nu är hon ensamförsörjare med fyra barn varav tre har ADHD
och den fjärde sitter inne för mordförsök. Alla knarkar.

Att vara barn i dag är ingen lek. Allt är blodigt allvar. Det finns
ingen plats att vila på. Vara på. I förskolan lär man sig
räkna och tala engelska men mammas lukt och röst
är inte där.

Alla vill ha förskola men ingen trivs med den. Ingen. Alla är arga
och har dåligt samvete. Stress råder som ett normaltillstånd...
en förberedelse för den stora kapplöpningen.

När inte mammas ansikte lever i barnet, är barnet frånkopplat
händelserna runt omkring och kaos råder. Det finns ingen som
håller i barnets psyke och berättar vad som sker.

Att ansiktet inte finns har konsekvenser för resten av livet.
Kultur t ex blir helt oförståeligt. Barnet lär sig inte
betydelsen av att lyssna och se på någon annan som
vill det väl...som vill ge något gott utan motprestation.

Vi vuxna letar i dag förtvivlat på våra mobiler efter en bild vi
kan vila i. När vi inte kan det så bläddrar vi. Pekboken
eller den lilla hårda boken med blädderbilder är tillbaka.
Nu kostar den 6 000 kronor. Orginalet kunde man ärva
eller köpa för några kronor.

I tågvagnen sitter runt 50 människor. Ca 45 av dessa
är försjunkna i nåt som liknar människorna på en "opium-
anstalt" nånstans i Europa på slutet av 1800-talet. Det
går inte att få kontakt. Ansiktet är borta. Talet haltar.
Tal-och skrivsvårigheter är legio.

En kvinna rabblar för sin pojkvän om ett gymprogram...
"trampa igenom benen...". "Vad är problemet ?" frågar
pojkvännen. Hon svarar "hur svårt kan det bli ?". Vi
vet inte vad hon talar om.

Plötsligt dyker en rolig bild upp i telefonen. Man blir förtjust och
skrattar som ett barn. Visar den fort sin vän. Titta vad jag
hittade ! En bild ! Bekräfta mitt fynd..min gåva !

Så länge man har sin blädderbok framför sig existerar
inte resten av världen. Fastnar man i en bild, som Narcissus,
riskerar man att bli överkörd och går rakt över gatan
utan att se sig för. Man är förenad. Förenad med
odödligheten. Sin barndoms mamma. Hon som aldrig kan dö.

Förskolan...TV...globaliseringen...elektroniken...alla har de
varit med om att skapa superkapitalismen där det enligt den
nya amerkanska DSM-5 är sjukt att ha sorg, rädsla , oro och
barngnäll. Allt syns på hjärnröntgen och med slutsatsen
att det är sjukdomstillstånd. Att vara männsiska har blivit
en sjukdom !

Att inte veta var man hör hemma och vem man är är inte en
följd av denna tidsålder...det är en förutsättning för att vi
ska acceptera tävlingsreglerna utan att protestera.

Vi har inte längre någon symbol för modersansiktet...det första
ansiktet. BILDEN. Förr hade man Jesus-porträttet i var mans
hem. Inte för trons skull utan för sin identitets skull.

Det enda som tycks växa ordentligt i dag förutom tomheten, vilsenheten
och apatin är längden på fingrarna. För bläddrandets skull.

En sak till växer. Matproduktionen. Vi är hungriga hela tiden.
Men inte på mat. Så den slänger vi.