Trygghet, varför är ditt ord ständigt så falskt?
Du lovar en fristad men snärjer snart hals.
Jag kvävs av att vila på dina samvarossängar,
där sövande sorl tystar tankarnas strängar.
I ishöljda iden syns inga irrbloss som blänker,
inget sökande sinne, inget lugn sömnen skänker.

Förföriska trygghet, när vi reser oss att gå
för att söka vår grogrund och frihetsfrön så,
du straffar oss då, din egg sticker och slår,
mot hjälplösa hjärtan som långsamt förgås.
Åh trygghet, är jag tvingad att famna din barm,
för en enda sann stund, din smekmånad varm?
En enveten tanke, den bär mig emot,
för du sviker så kvickt den som tror på din ro.

Varför hindrar du mig från att söka det bo,
där källorna djupnar och tankarna gro?
När jag närmar mig nästet du håller mig fast,
med närhetens nät och kärlekens last.
Du bär genom mörkret mot den skyddande borg,
där din bedövande drog dämpar min sorg.
Men jag gränslas av gränser och glömmer mitt jag,
och upptäcker där aldrig sanningens sal.

Så sinnets helgörare, bota min trygghetsmani,
från tvångstankars tyglar jag önskar bli fri.
För jag finner mig aldrig i tvåsamhetssalen,
men klarar snart inte alla ensamhetskvalen.