För var gång jag hittat modet

känslan, Gud, så sliter

Du av mig säkerhet!

När jag känner markens fasthet,

vänners  värme, trygghet i mitt bo,

Gud, så rasar bygget in. 

Ja, då rivs allt  åter samman

och jag åter kämpar dyn.

Gud du skinnflår,

mig till nakenhet

för varje gång

jag vet nånting!

Så varför stjäla

mitt förstånd?

Min hälsa återigen?

Varför denna galenskap

i en värld av nöd?

Ser nu genom,

tårars dis,

att jag kraften äger kvar!

Att min rustning,

skydd i allt ej är,

mitt förstånd! 

Gud, du klär

med Ord och Kraft

för ditt rikes skull. 

Skulle jag då skämmas, 

vanvördig,utfryst, själv? 

Nej! 

Först nu jag förmår 

se dina barn, som lider

genom människors verk! 

Först nu jag förstår

att allt ej är 

som det ser ut! 

 ~ ~ ~