i nordanvinden
sitter ett korn av sannhet




i gnistrande klarhet
viker fjällen ut mantlar

flyger vida med kornet


planterar
det

i krukan hon bar till brunnen


brunnen
vilken gav kornet
svarets rena klang


varvid

hon mötte stigen i tillit




vindar andas i rör

hud
knottras in
till märgen

vindar andas

frigör vattnets strömmar

i din
låsta

kropp




ditt ansikte
andades mina stigar

i nätter utan tofflor
barfota i frostmarker



ej i lä
ej i värn



mina stigar
andades ansiktet ditt

morgonvinden
suddade
ut

stigen




jag faller


en stilla stjärna

vit


smälter
i sjöns ännu ej islagda





sanden gnuggar
huden min

rödglödgad




jag täljer staven
av ögonrönn


hängen skrudar
drömträden



jag lyfter staven
av ögonrönn


täljer
skeden



lyfter locket av
bröstgryta

järnklang
ljuder

järtecken



grytan kokar
vilda stormar


jag ser

dem

virvla


varsamt sträcker jag
rönnstaven i

rör vid stormarnas vilda



locket
förmörkelsen
glider undan




vindmästare
vindens mästare

hon andades dig



tala in i ögonen mina
lyft hättan
av kronbrunnen



brusa källa
ned

in

igenom



led mina stigar

in i grottan vilken talar



dig
andas hon




vagga
vagga

bröst



i solnedgångens
sista

däri solpenslar
fjädrar

målar ögonoceaner röda




gunga barnet
i trädgungans
mjuka andning


segla
drömlanterna



vagga
vagga

bröst




närmast hjärtat


bär hon
en dolk



hon täljde dolken av silverådror



skaftet bär
ädelstenar



hon frågade bergsfolket



skogen bävar
skogen darrar



hon knäpper upp bröstet

nu
lyfter hon
dolken



sekvojastammar
sveper in henne i röda mantlar



frid
andas
hon

lyft
ur