Under snö bleknar allvaret
denna tidens tristess
böjer sig mot halvmånen
i en blick som känns evig

Fyrvaktarens segel
fladdrar spöklikt äkta
vildrosornas taggar
hänger i kvadraterna

Kalkstensväggar skymmer
den vackra utsikten
fiskmåsarna cirkulerar
där isbrytaren grundstött

De stormrivna vågorna
kastar sig i ingenmansland
skräckinjagande ögon
slår mot frusna blickar

Återigen möter matrosen
sin grundstötta kärlek
där borta krälar stoftet
av det som kallas äkta

Skärvor från gårdagen
guppar vid strålkastaren
skenet har inget ansvar
för fyrvaktarens dotter

Under ljuset blottas allvaret
och kan inte gömma sig
stjärnorna står och vakter
stegen längs spången

Fyrvaktarens dotter
bär på dystra hemligheter
hon inser inte allvaret
hos de klättrande rosorna