över fälten sträcker sig mörkret
de levande talar

jag vill se in i spegeln
ett ansikte som är mitt

saker jag minns


våta vägbanor
frågor om
jag glider i en tidssfär

jag vill samla tiderna omkring
jag är ett smyckat träd
som inte vet någonting

andas och förgås
i takten

av ett regn


avslöjanden väcker ingen
de tas emot som fragment

delar av mig ni inte gillar
autonoma måhända

jag är en maskin


i min väv frodas
medvetna tankar

jag uppfinner på nytt tiden
mina vänner kommer samman

de buskiga snåren här bakom
inget annat än små flarn

obetydliga i världen


alla vet redan
men skyms av hinnor

tecken

ej förbi