Döden i ett väntrum.

Feber blanka barnögon får rummet att skinna. Naglar som skrappas i takt på armstöden för det blöder redan ur ögonen. Hinna, måste hinna skriva hur hen ser ut. Det var ingen som skrek att det brann. Mannen var helt ifrån sig för inuti hans arm som inte längre hel var det en brinnande kramp därför tjuter nu inte bara från barnen utan även taket med pissljummet vatten. Tanten med korsord tidningen som tak suckar så där högt att alla ska veta att hon finns just där, här och nu. Nu blev hon blöt också, hon vill ju bara fråga herr doktorn efter lyckopiller efter som maken lämnade sängkammaren för hjärtat hade mött ett tragiskt öde.

- De är slut, de är slut.
- Hallå de är slut!! Du, du lyssnar du eller fattar du det är för fan slut!!
- Allt är slut nu, det här fan slutet på slutet!!

Flaskan var slut men inte mannens ord som nu dreglar fram han klänger sig på tre barns mamman. Hon var i kontroll tills den berövade mansvalpen började skrika helt synkat med hennes egna. Ingen förutom hon tyckte en aning synd om mannen och allra minst var berövad. Men hon kände på sig att innan han hade dejat flaskan så hade han ett oskyldigt, orakat ansikte som var ett svar på hennes krav av hur en man skulle vara. Men nu var han ett fyllo. ett äckel som var en stor parasit på hennes tålamod.

- Herr armbrottson var god…. Kort avbrott i högtalaren
- Äntligen eller nå det måste ha vart jag, men vad ska jag göra, jag klarar det inte, den här armen gör för ont. För att vara god måste bli elak. AAARRRRRGGGHHH!

Mannen viftar runt armen som om smärtan skulle varit en fluga.

- Rösten i högtalaren börjar igen. Herr armbrottson var god att gå tiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiillll!! Från ett mjukt i till tinnitus i.

Tystnad i högtalaren. Minuter i tystnad vandrar efter varandra. Det kom inte blod från högtalarna. Men doktorn som hade snittat fel på patientens tarm och istället tagit början av sin egna arm. Sprang ut från operationen korridoren var tom så ingen såg honom. Utan varning hade syster Andersson fått en panikslagen doktor att ta hand om i fem kanske tio sekunder till han tuppat av all blodförlust. Från panik till mitt i just till ett rama skri. Syster Andersson vandrade inte med tystnaden första minuten. I minut fyra kände sig bena klara för att gå ifrån död och ut till tyst nästan för tyst väntrum. För om blickar kunde höras så var det då under hennes entré in dit. Allas ögon på henne och blodet som inte var hennes. Tankarna var alla de samma…

Kommer jag dö idag?