hatar allt orkar inte längre

varför skulle min lilla ljusvarelse

tas ifrån mig

varför ska vi provas tills vi ger upp

härdas piskas svikas vara ensamma

nu tar det negativa över mer och mer

kan inte längre hitta kraften

om så liten

gråten ilskan tar plats tar över

var är alla medsjälar jag hör dem inte

ser dem inte face to face

eller dom mig

visste inte att jag var fullt så

ensam i min gråt 

den enda som kompar detta

är min gapiga burma

som alltmer suger ut mig

kräver skriker med en energi

som jag själv inte besitter

vi dansar ibland för att samla ihop

de livfulla andarna som ska pumpa 

oss fulla med energi med någon liten

gnutta av positivitet som liknar liv

sen sjunker vi ihop i en hög

intar en kort sömn

sen väcker han mig igen

hans oro tär äter och gnager

rakt in i mig en gråt en saknad

som fördubblas i min själ

trodde aldrig vi hade förmågan

att sörja våran lilla kattängel

så fullständigt kapitalt 

till synes utan slut

vet inte varifrån vi ska hämta

vår livskraft längre

mitt sökande efter en liknande varelse

som den vi hade här omkring oss

som omslöt oss har totalt 

havererat