ihopkrupen och innesluten i sig själv
ser Nikolina vilt flängande armar
hör högt sluddrigt gormande röster
och hon vet att snart byts glädjen ut
den byts ut mot höga skrik

ihopkrupen och innesluten i sig själv
sitter hon med knäna uppdragna till hakan
händerna för ansiktet och hör rösterna
höjas till skrik av ilska bord som skuffas
och glas som kraschas i golvet

ihopkrupen och innesluten i sig själv
sitter hon med knäna uppdragna till hakan
armarna håller hårt om knäna och det gör
ont i musklerna när hon tvingar sig att sitta
kvar biter ihop tänderna så att de gnisslar

ihopkrupen och innesluten i sig själv sträcker
hon ut handen tar en av julklapparna hon fick
tidigare på dagen innan julfyllan bröt loss
kastade den i golvet hårt och kallt och läpparna
darrade ögonen fylldes av salta tårar lät dem rinna

ihopkrupen och innesluten i sig själv hörde hon
sitt namn klumpen i magen spred sig till bröstkorgen
och hon visste att nu fanns bara lögnen kvar om
sanningen kom fram från henne var hon för evigt
fördömd och ingen sanning skulle vara värd något

hon gick innesluten i sig själv mötte kaoset
konflikten kastade glas på golvet den skrikande
rösten som krävde att hon skulle bevisa lögnen
sann och den andra som vädjade om att sanningen
skulle sägas och allt låg på Nikolinas axlar

© Junia 2013