I

Stigarna växer
ur stadens torg
av sten

träden lystrar
i en vinter
utan snö

vi går
och orden är
en vårbäck

och kyrkan
bär fönster
som är negligéer


II

Det är dagen
som klätt sig
i grånat hår

och som lyser
som ett urberg
över gatorna


Det är tystnaden
som är ett moln
och ett smycke i trä

som är en flotte
genom gömda skogens
drömfloder


III

Liv är ett frö
i en fågels näbb
under himlen

är en stund
på vandring
parallella stigar


Nuet är en stad
där gräset gror
under klädda fötter

och orden bor
på tungans bädd
i örats grotta


IV

Allt är möjligt
när vinden
bygger bo

i den högsta spiran
på vägen
mot månen