Richard Strauss, den store kompositören av musik till finstämda lyriska texter, har skrivit musiken bl.a. till den klockklingande operan Rosenkavaljeren och till Salome.

Texten i Salome baserar sig på en text av Oscar Wilde och beskriver hur Johannes Döparen offras för sin kritik av Herodias, som gift sig med sin mans bror, kung Herodes. Hennes dotter Salome lider av normlösheten och dekadensen vid hovet och upptäcker en andlig dimension av kärlek i mötet med den fängslade aposteln.
Hon blir dock avvisad som kvinna av Johannes.

Herodes kräver att Salome skall dansa för honom och lovar henne allt hon kan önska sig som lön.

Dansen skildras av regissören Sofia Jupither som en realistisk gruppvåldtäkt på Operans scen.

Operan slutar med att Salome önskar sig Johannes Döparens huvud på ett silverfat, och hon kysser hans döda läppar som en kärlekshandling. Herodes låter döda henne i avsmak.

Librettot och musiken och den fina tydliga scenografin blir i början en fin musikalisk upplevelse.

Men när gruppvåldtäkten på scen startar upphör min förmåga att följa musiken. Jag hör ingenting av resterande musik, trots Nina Stemmes skönsjungande lyriska toner. När applåderna åskar direkt efter det makabra slutet, utan någon känslomässig återhämtningspaus för vare sig publiken eller sångarna, sitter jag orörlig och oförmögen att applådera.

Är det ok att en regissör får våldföra sig på en opera där musiken förväntas vara huvudsaken?