Jag ser ut över grannens gräs,
det väldigt gröna,
och greppar efter halmstrån.
Jag drar dem till stacken,
men lägger inte två strån i kors
på graven - jag dansar istället.
Råttorna också, men på bordet;
katten är upptagen
med att tassa runt gröten.
Den, som är het som elden
som jag, det brända barnet, skyr,
men ändå leker med.
Plötsligt har jag bränt mina broar,
under vilka mycket vatten runnit,
på väg till min kvarn.
Jag kommer först!
Jag får mala!
Det är det fina i sången
som kråkan sjunger för hönan,
gjord av en fjäder
från en ännu oplockad gås.
Någon häller vatten på den,
men det bara rinner av,
droppar ner i bägaren,
som svämmar över,
och urholkar stenen
i spillrorna av glashuset.
Kvar står bara ett slott av luft
som går upp i rök.
Men:
den som söker, hen letar.