utanför ramarna vecklar det ut sig

en ny tanke en ny känsla

om det som man vill ha i sitt hus

bara det inte utvecklar sig till

samma tavla igen


nej dörren har inte stängts

men ingen har hittat mig

så i lugn och ro kan jag fortsätta

utveckla nya gavlar
måla om och möblera när jag vill
sätta upp en ny trappa...

tillhör den huskroppen mig sen då

känner jag värdighet utan pengar
vill mina vävnader ge mig mina celler
med utraderade minnen av ovärdighet

stryper det inte mina nya tankar vid
ett politiskt snöre liggande synliggjort

så jag visar något gammalt igen

bredvid mina ben står en gammal pall
dammar av sig i tron att jag ska lägga upp
mina trötta ben på den
sedan

knackar det på min dörr

men vad sorgligt då
det är jag själv

i en gammal svart rock
tårarna kommer

nej jag vill inte släppa in kvinnan
hon står envist kvar

vet att jag vill känna värdighet
stolthet
egentid skönhet och glädjen

jag stänger dörren hårt
det blåser nämligen kallt

ett fönster går i sönder

tittar ut
hon försöker komma in på annat sätt

visst får jag vara ledsen
men livet vill annat nu

jag får känna värdet av min person
som kvinna och mamma

men innan jag somnar hör jag en vind viska inom mig;
jag kom bara för att säga förlåt och att jag älskar dig!