Så...
är det detta som är slutet
eller en helt ny början?
Vad vet jag...
Kastas här mellan förtvivlan
och bortdomnat mörker
fram och tillbaks, runt runt runt...
Tar till alla knep jag kan
för att överleva kvällen
Min fysiska lekamen tycks ju överleva det mesta
men mitt söndertrasade hjärta flyter runt i blodet från oss alla
I sovrumslampans sken
reflekteras dåtidens kyssar gyllene gula
kastar anklagande skuggor över tomheten du lämnat efter dig
kräver dig tillbaka
till din plats här bredvid mig
Men det som känns så fel
kan ändå vara det enda rätta att göra
för att en förvirrad själ ska hitta tillbaks
till en helhet
Jag gör bara det jag måste
även om jag hatar mig själv just nu
så att det rycker och vrider sig under huden
För jag älskar dig
För att jag gör så här
För att jag aldrig låter någonting vara så enkelt
som det egentligen är
Jag fasar så för ensamheten
som jag ska tvingas att möta
där du längre finns att beskydda mig
där du inte längre är min klipphäll
min tillflyktsort
Hur jag ska leva utan dig, det vet jag inte
Det kanske finns en plan för oss båda
som vi inte vet något om
Jag lämnar en del åt ödet
och annat till min egen handlingskraft
önskar oss båda lyckliga
på vilket sätt det än blir

Vackra du...
vad har jag gjort...?