Livsglädjen känns så stor att benen vill dansa gatan fram.
Om man varit barn skulle detta konstnärliga utövande säkert fått sitt utlopp.
Istället får man gränsla sin lila stålhäst,
spränga fram i 9,37 km/h genom samhället,
värdigt stiga in i affären och inhandla ett stycke Heineken på flaska.

Väl hemma ger man hunden ett stort stycke ost och öppnar andäktigt ölflaskan,
häller upp i finglas.
Ahhh ...

Får verkligen det ensamma livet vara så här?
Kan dessa sällsamma stunder låta leendena andas så befriat mildrande?
När blott ett är säkert:
En vår kommer åter
till de förvildade vita hyacinterna.