En lördagsmorgon öppnar jag dröjande
Mina koboltblå, glänsande ögon
I en bädd av rosaskimrande kristaller
Du trycker din manliga lekamen
Tätt, tätt mot min slanka figur
Två ljusbärare i mänskliga gestalter
Vi suddar ut de skarpa linjerna
Som avgränsade oss från universums famn
Vi låter oss aldrig
Släppa de magnetiska energibanden
Som håller oss tätt hopslingrade
Finns inte plats för raljerandets melodi
Egots schismer
Eller rädslans narcissistiska natur
Där finns endast kärleken
Villkorslös och äkta
Som såpbubblor föds ur en flyktig pust
Så löser vi upp vår karmiska knut
Dansar euforiskt
Genom det
Som kallas livet