Nej, den har ramlat ner!
”Mamma, det ligger en fågelunge, in vid husväggen!”
Den smutsgula tegelväggen
Den piper och jämrar sig, har skadat en vinge
Kan ej komma upp
”Mamma, vad ska vi göra?”
”Vi måste rädda den, vi måste, vi måste, vi måste!”
Grannen kommer, ska vara zoologisk expert
Inget vi kan göra?
Nej, den får inte dö, får inte
Den ser så liten, rädd ut
Jag känner dess smärta
Ser dess skam i ögonen
Kanske skulden av sveket
Från det avgörande steget ur boets trygga sköte
Jag ser hur den sluter sina ögon
Tar en sista suck och svävar bort som en genomskinlig skugga
I den svalkande vårbrisen

Jag var sex år
Och jag såg fågeln
Intet fanns där att göra
Ingen fanns där att hålla och trösta
Den lilla sköra fågeln

Den lilla fågeln är nu jag
Jag piper och gnäller
Känner smärtan, skulden, skammen
Har lämnat mitt bo och det värker
In i hjärtat
I varje cell
”Kan någon hålla mig?”
Håll mig någon
Vagga mig
Trösta mig
Säg att det kommer gå bra
”Mamma, kan du hjälpa mig?”

Ensam
Jag måste vandra ensam
Måste våga lita på
Måste likt fågeln
Sluta mina ögon
För att tyst sväva bort i etern
Och där omslukas av den villkorslösa kärleken

En ensam resa
Det gör ont att leva
Gör ont att återfödas
Och det gör ont att helas