Varje gång
Dina ögon sotas
Av vrede och rädsla
Kryper mitt lilla jag ihop
Som en ömtålig porslinsdocka
På det slitna betonggolvet
Magens struktur kontraheras
Darrande sväljer jag min styrka
Med besk och tjärv eftersmak
Kroppen som minns
Spänns som den klarast klingande fiolsträngen
Minns att inte duga
Minns de verbala övergreppen
Som kantstötte min känsla av värde
Jag är en känslig själ
Ett förtäckt kristallbarn
Med skulden och skammen som mantel

Så en dag böjer jag mig ner
Går in genom den snåriga öppningen
Rispas på min vrist
Följer den gyllene tråden av ljus
Över brokiga kullar
Och lummiga dalar
Ålar genom den förtätade tunneln
Klädd i skimrande kristaller
Under det livligt dansande havet
Skummande, brummande
Kastas vågor från öst till väst
Den gyllene tråden är min kompass

Så når jag fram till tunnelns slut
Sätter mig på kanten
Dinglar förnöjt med benen
Min isblåa blick höjs
Skådar ljuset
Guds klara ljus
I den stunden
Då är jag fri