Vita betongväggar med osynliga röda märken
Från där jag spydde upp mitt hat
Och era fingrar greppar om mina axlar
Ingen håller för min mun men jag vet att
Jag får inte skrika
Ni vänder upp-och-ner på mina armar
Naglar stryker över mina sammanbrott
Jag klunkar gift och ni ser på mig med sådana ögon
Som får mig att se bort
Ni hatar mig inte, ni älskar mig
Och därför andas jag
Men blickar är blickar och era känner jag för väl

När jag vibrerar och utsöndrar salt
Får ni mig att lova att aldrig göra det igen
Ni tar mina kritor och får mig att lova
Att aldrig göra det igen
Och jag vill verkligen hålla mina löften

Men den här natten är så mörk
Jag är kall djupt in i själen
Jag hatar inte väggen
Men den duger för sitt syfte
Att känna lite mer
För att kunna känna lite mindre

Era fingrar greppar mina axlar
Jag får inte skrika
Jag får inte måla fler väggar röda
Inte rita fler streck på huden

Glöm det
Glöm dom
Glöm allt

Men jag glömmer inget
Gömmer allt

Jag skrek den kvällen
Målade betongväggen
Röd, fast det syntes inte
Och kinderna också
Blå, fast genomskinligt

Men jag lät bli kritan
Höll mina löften

Och jag kom ihåg precis allt