Som en liten flicka,
skör och svag.
Mitt inre,
min osäkerhet finns där,
sån är jag.

Syns ej på ytan,
ler och glittrar var dag.
Min kropp bär en mask,
följer nån slags lag.

Vet det är trams,
jag är ju en vuxen kvinna.
Borde veta bättre,
och sådant övervinna.

Några år har gått,
med trauman och sår.
Byggt upp en slags mur,
dit ingen in når.

Skriver av mig,
som en slags terapi.
Orden rinner av mig,
men söker ej av någon empati.

Är öppen, offentlig
med känslorna mina.
Är blott mänsklig,
men när ska hatet tina.

Leker poet i sena
nattens timma.
Bollar med ord,
som min stämning ska rimma.

Ögonbryn höjs,
folk undrar vad är fel.
Din satans psykopat,
skriker en del.

Folk läser och himlar med ögonen,
de blir så trötta.
På mina ord som uttrycks igen och igen,
de är så nötta.

Självsäker, stark och hård
utåt jag är.
Men inom mig vet nog nu de flesta,
att jag sorgen bär.

Lidit med ångest, tårar och sorg.
Suttit här ensam,
dag efter dag,
flera nätter i min borg.

Har kommit till ett läge,
där jag nu inte bryr mig om er.
Era svarta tungor, örfilar och ert hat
jag ej längre ser.

Måste skriva av mig,
sådan är jag.
Även fast jag känner mig bättre
dag för dag.

Jag är en poet,
en konstnärssjäl.
Upprymd med känslor,
skriver av min träl.