Normalitetens hyckleri är ett faktum...

Samhällets normalitetshyckleri är för mig ett...

JÄVLA HYSTERISKT FAKTUM.

Vad är det som föder och göder denna era? Föds vi in i den? Kan vi göra något åt det? Eller är vi alla bleka utmärglade offer? Svaga och livlösa? Utan kraft och tilltro till sitt eget värde?

Vi är alla en del i denna sfär, vare sig vi vill eller inte. Jag du och alla andra. Vi är alla ett offer för samhällets normer och ideal. Fy fan...

Jag skäms...

Mitt normalitetsego säger;

-Foga dig kära vän, det är ingen ide att kämpa eller att sätta sig upp mot överheten. Du är dömd kära vän innan du ens har startat. Du äger igen plats i detta mogulpussel, du är en löjlig liten "skit" i ett bra mycket större sammanhang där du inte har något att göra...

Jag svarar;

- Jag vet, förlåt.

Men mitt inre jag löper i samma veva amok och skriker av frustration;

- För helvete. Hur är det möjligt? Din lilla jävla martyr. Ställ dig upp för helvete och lev. Lev för den tro du har och den individ du är. Skapa ett livsutrymme där du kan påverka istället för att gå runt i den normala tystnaden och tro att det är livets fundament. Skärp till dig för fan. Mogna. Ta plats. Gör revolt...

Jag svarar;

- Förlåt. Men vart ska jag börja?

Mitt inre;

- SLUTA VA ETT OFFER!!! NU! FATTA!!!

Jag svarar;

- Jag ska se mig om och jag ska göra en förändring. Trots att jag känner mig liten och rädd så ska jag försöka ta plats. Jag lovar och svär. Det är sant. Jag lovar och svär. Förlåt mig alla. Jag börjar min resa nu...

Mitt inre;

- Fan. Patetiskt, löjligt och så jävla normalt, vill bara spy när jag lyssnar på dig. Du har en lång väg att vandra kära offervän. Eller ska jag rent av kalla dig för fiende i all din ömkans lidelse? Du börja allt med att be om förlåtelse, vilket jävla skämt...

- Giv akt för dig själv för helvet

- Kom tillbaka till mig när du har något vettigt att komma med...

- IDOT!!!

Jag svarar;

- Förlåt...