Förlåt...

Normalitetsegot säger ödmjukt;

- Du ska inte behöva be om ursäkt, snälla lilla du. Håll dig innanför ramen, foga dig, sitt still, rör dig inte för man vet aldrig vad som kan hända. Det handlar helt enkelt om att tänka dig för hela tiden, på vad du gör alltså. Livet handlar om att passa in. Om du inte passar in så har du ingen plats, det bara är så, inte så mycket att orda om utan det handlar mest om att finna sig i det. Så foga dig och förstå för det är livets mantra. Det finns förbestämda regler siddu. Jag passar på och ge dig en liten lektion nu, så lyssna och lär för det här Är viktigt...

- Vi föds och göds med det som framtiden har att erbjuda. Det är så enkelt. Om vi börjar från början, kära lilla du. Från början är du ett litet litet frö som planteras i ett hål i jorden. Detta lilla frö är en produkt av en kvinna och en ädel man. Utan man ingen framgång, he he! om man säger så. Då förstår du säker vart fröt kommer från. Till detta underbara fenomen så läggs också en historik som går från generation till genaration. Fröet växer och tar form utifrån denna historik, det handlar inte så mycket om vilka förutsättningar och fundament vi står på. Det finns en färdig plan som du bara följer från barnsben in i vuxen ålder. Följer du denna plan så kommer allt att gå bra, siddu! Nästa bit kanske blir lite svår att förstå men den är ack så viktig, lilla du. Oavsett tanke så är Adam och Eva någon form av grundgestalter till vad som är rätt. Vi möts, kvinna och man, vi sätter ett frö och livet goes on, om du förstår vad jag menar. Enkelt. Det finns här särarter som väljer andra vägar och kanske har en annan uppfattning kring sin tro om starten. Vi kan för enkelhetens skull kalla dem för "De andra". Här kan jag bara säga "hold your horses, do not enter", om du förstår vad jag menar. Om du ska passa in så får du liksom slita hårt och det är en egenskap som inte alla besitter dvs de av särartsbakgrund. Men du förstår mer min vän, du fattar galoppen eller hur?

Jag svarar;

- Det låter lite stereotypt, men okej då, det funkar väl. Jag vill ju inte hamna utanför eller i någon särart.

Mitt inre jag svarar ödmjukt;

- Men för helvete, jag spyr, jag finner inga ord, svälj huvudet båda två. Normalitetsegot tänker jag inte ens bemöta, lägga energi på, men du ditt lilla jävla Jag. VAAAAAAAAAAAAAAAAAKNA FÖR HELVETE!!! Eller är det jag som drömmer?

- SVARA DÅ DITT JÄVLA OFFER, SVARA!!!

Jag säger;

-Hallå där... Förlåt...

Mitt inre jag;

- SVAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARA!!! FÖR!!! FAAAAAAAAN!!!

Jag säger;

- Ja jag ska. Att säga förlåt är min strategi, det är mitt sätt att finna en plats och jag förstår att det är inte vad du vill höra just nu men det är det jag kan leverera, din lilla fan. Så tyst med dig. Tyst. Det är inte så lätt att bara resa sig upp och stå där rakryggad när alla granskar en i var fog. Du är tuff du som vågar skrika och ha en stark åsikt. Jag är inte av den arten...

Mitt inre jag;

- Vadå för jävla art, va fan, nu börjar du låta som den där andra jäveln som jag faktiskt glömt. Varför i helvete behöver du påminna mig om det?

Jag svarar;

- Vadå påminna, det är en del av alla andra delar, livet är enkelt om man följer en plan, det finns ett syfte och mål som är enkelt, det bara handlar om att följa det...

Mitt inre;

- Men nu jävlar börjar det väl att slå runt helt å hållet i huvudet dit. Svälj huvve för fan och kliv ur offerkroppen, va fan kärp dig...

- Nu för helvete!

Jag svarar;

- Skämta lite bara, förlåt och förlåt för att jag säger förlåt.

Mitt inre;

- Jag ska fan döpa om dig nu från Jag till Mr Förlåt, ett mer passande namn, men fan, fortsätt, jag vill höra mer, förlåt att jag avbröt...

Jag svarar;

- Förlåt? Sviktar du i all kraft mitt kära inre? Jag förstår mer än vad ni båda tror. Jag vet att att jag har en kraft i mitt inre. Jag vet också att jag har svårt för mitt normalitetsjag. Jag vet mer än du annar. Ditt stöddo. Ibland känns det som jag bara skulle vilja, dö, skrika eller montera in en näve i normens ansikte. Det handlar om att jag är feg, feg för det okända och vad det kommer att föra med sig. Jag vill mycket men jag känner mig maktlös inför det jag ser och hör. Jag blir rädd och den rädslan hämmar mig. Det är lätt för dig som sitter där inne i ditt trygga och inte behöver face omvärlden, du behöver inte bli en idiot, du kan kalla mig idiot, men du behöver inte vara en...

- Jag tänker inte smutskasta dig med sarkastiska ord och ironi. Jag vill hitta en allians och lära. Men det är svårt att lära från någon som bara skriker och ställer massa krav som jag omöjligt, just nu, kan leva upp till, så tagga ner för fan, det är allt jag ber om. Hjälp mig!

Mitt inre;

- Va fan hände där då? Snacka om kovändning din lilla mes, eller mes, kanske ska kalla dig för böåmes, låter inte lika hårt. Fan! Det handlar om frustration för helvete. Det är inte så jävla lätt här inne, bara gå runt och se hur du förstör dig själv, fan det är inte lätt...

- Fan! Nu börjar jag ju själv låta som ett jävla offer... Men okej!

- Du verkar ju ändå ha några celler kvar innanför pannbenet. Inte helt off, om man säger så och det är ju bra. Finns det ett spår så finns det hopp... HA HA AH!!! Fan va rolig jag är ibland. Äh! Sorry! Fan! Du har någon jävla påverkningsgrad på mig, fan, säger förlåt och sorry å sånt skit, snart börjar jag väl att gråta också...

Jag svarar;

- Ja, skulle det vara så JÄVLA farligt då eller lever du efter någon dold agenda där inne som bygger på någon form av normmachoman? Typ?

Mitt inre;

- Va fan! Börjar du ta ton gosse?

Jag svarar;

- Jag tror det, eller, JA! Jag börjar ta ton och kanske det är lite tack vare dig och ditt nötande, men bli inte för stor nu i mitt beröm. Jag vill möta dig, vill du möta mig?

Mitt inre;

- DET KAN DU GE DIG FAN PÅ ATT JAG VILL.

- HÄRLIGT!!! Din lilla cooling. Nu jävlar kör vi, rakt in i kaklet, låt oss skrika ut i kör...

SLÄPP!!! Sarjen och kliv in i verklighetsmatchen. Håll i dig hårt normegot för här kommer vi i samlad trupp. Jag och Jag blir nu VI...