Till dig och bara dig för det är du värd...

Jag ser och du ler, jag ler och du ser, vi vet utan ord att det är rätt, att vi möts just nu, många försök är gjorda men det var dags nu, just nu i denna stund, denna dag, jag möter dig och du möter mig i något mycket äkta, så där äkta så man vet inte om man vill skrika rakt ut av lycka, gråta av sorg eller spy för att känslan är så stark...

Men nu är nu och Vi sätter oss ner...

Jag ser och du ler, jag ler och du ser. Vi båda ser och det känns bra, en känsla av lugn sprider sig i min kropp. För jag vet att just du är ett viktigt möte och du vet att det är just det som det handlar om...

Jag lyssnar och ser, du ger och jag hör, jag ser att du ser mina svar med äkthet. Du fortsätter i all hast, hit, dit, till vänster, till höger, upp, ner, kors och tvärs...

Jag är med, jag är verkligen det. Jag lovar och svär. Jag hör och ser dig, du landar rakt in i min själ, rakt in i mitt hjärta, från klaff till klaff, från kammare till kammare och ända in i min ryggmärg...

Vissa stunder vill jag bara skrika, nej trösta, nej skrika, kräkas och säga förlåt...

Förlåt att inte jag var där, att jag inte höll om dig, kramade dig när du behövde det, förlåt som fan...

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och inse skillanden...

Jag och du. Vi är vuxna barn, det bara är så och det kan inget förändra. Vårt möte är unikt och det har en betydelse. Det är sant. Jag lovar och svär. Det är sant...

Jag ser att du ska landa och när du landar så ska fallskärmen sitta på, annars bli hä platt fall. Siddu!

Jag ser och du ler, jag ler och du ser...

Fan. Jag vill bara skrika när jag sitter här. Skrika rakt ut... Till dig...

Att du, just du är betydelsefull. Inte din fordonssfär, utan du, ditt barn och du. Din tid är nu och du är viktig nu, just nu för dig och alla du möter...

Det är männsikor som du som föder det som behöver födas, men först ska du sätta ditt eget frö och när det väl börjar gro så kommer hela världen att lysas upp av dina äkta strålar...

Att älska är ett starkt ord och att säga att man älskar en männsika vid ett möte passar inte in i normalitetens kvadratiksa låda. Men det skiter jag fullständigt i, normaliteten kan dra åt helvete...

Varför?

För den är mänsklighetens förfall. Utan den skulle männsikor våga mötas, ta emot och stå kvar. Det är sant och punkt jävla slut, stjärnstopp om det så behövs. Frågor på det? Nä, tänkte väl det.

Älska. Jag är ett vuxet barn i tiden och jag väljer vad just jag vill älska, just nu i denna stund så vill jag bara säga till dig att jag älskar dig, detta möte och att jag har kraften att stå kvar, det är sant, jag lovar och svär...

Jag ler och du ser, jag ser och du ler...

Du tänker varför och jag svarar att jag finns här för dig, du tänker varför och jag svarar att jag finns här för dig nu, då och sedan, du tänker varför och jag kommer att svara...

Fall fall för jag fångar dig och jag står kvar för det är du värd.

Vårt möte är äkta och jag älskar dig för det...

Det är sant och det vet du nu, just nu. Jag ser och du ler, du ler och jag ser och det är vad att leva handlar om.

Älskar dig. Kram