Finaste du.

Jag har sagt det förut, flera gånger. Men det skadar inte att säga det igen:

Tack.

När du fanns i min omgivning gjorde du det lite lättare att andas, gav mig styrkan att kämpa vidare. Jag beundrade dig något enormt för att du ställde upp som du gjorde, för det var verkligen inte din plikt. Dina uppmuntrande blickar och leénden när du visste att allt jag ville var att sluta existera. Dina tröstande ord och medkännande ögon. Du har faktiskt inte en aning om hur mycket du faktiskt gjorde. Eller att jag fortfarande pratar om dig. När någon frågar, om jag har haft någon att vända mig till, då svarar jag alltid dig. Fylld med en plötsligt lycka och tacksamhet.

Nu har allting gått åt helvete. Maten, depressionen, det mesta.

Om inte du hade varit min flytväst då och fiskat upp mig då, hade allting krakelerat tidigare och det jag inte klarat. Nu kan jag hantera det.

Jag önskar att du kunde se mig nu, fast jag vill inte göra dig orolig. Men jag vill bli uppfiskad, och ingen gör det som du.

Du sa att jag alltid skulle finnas hos dig, kommer du ihåg det?

Så tack för allt.