Besökte min tandläkarinna för att få ett hål plomberat.  Hon kommer från Persien och heter Salome.

Den här dagen bad hon mig, överraskande nog, att ta av kläderna. Hennes klinik hade fått en modern utrustning.  Den bestod av en med borren synkroniserad vibratorhylsa. Denna träddes över pillen (som hon skämtsamt kallade "Johannes") och fungerade så att vibrationerna eliminerade smärtkänslorna från borren. Man skulle alltså från och med nu slippa de obehagliga bedövningssprutorna och den påföljande efterhängsna bedövningen i läppar och tunga.

Arrangemanget fungerade förvånande bra. Borrandet i munnen kändes inte alls.

I en särskilt kritisk fas skulle sköterskan se hur jag mådde och lutade sig framåt, stödande sig med händerna på mina knän. Tyvärr hade nu borrandet nått sin kulmen vilket resulterade i att sköterskan blev kladdig i håret, i vänstra ögat, på halsen och i urringningen.

Salome avbröt därvid borrandet och sade: "Men nu har lille Johannes verkligen varit stygg! Nu måste han verkligen få veta vad Salome gör då Johannes varit olydig!"

Hon började skramla med skalpellerna på stålfatet och valde ut en extra stor. Vrålande av fasa sprang jag upp ur stolen, slet av hylsan och rusade på dörren. Ute i korridoren mötte mig ett tjugotal kvinnliga sjuksköterskelever som alla brast ut i ett kvittrande fnitter. Det lät som en flock på flera hundra kanariefåglar.

Jagad av en omänsklig skräck lyckades jag hitta porten och kom ut på gatan. Jag sprang och sprang. Till slut blev jag tvungen att stanna och flåsa ut. Det visade sig att jag befann mig precis utanför tevehuset. I samma ögonblick mötte mig en nyhetsuppläserska från "Aktuellt". Med förtjusning betraktade hon lille Johannes, talade och sade: "Men Gud så söt! Den måste jag få visa i teve!" Hon tog mig i armen och släpade in mig i en studio där stora lampor lyste starkt.

Just då vaknade jag, andfådd och desorienterad.  Solen hade gått upp och lyste mig rakt i ansiktet.

SLUT.