Den sovande jätten

Ulleri, bulleri, burum
på berget Sinkaburum
bor en glosögd koloss
pannan synligt fårad
av istidens skavande block
näsa,öron, å vardera kinden
formad av vädrets tårar… å bitande vinden.

Ja västen är på nå vis
sydd av mossa å lingonris
byxan hänga å skava
flätad av rötter… fogad me näver å lava
skor´na… holkade ur furustock
ingen strumpa… ingen rock.

Sålunda uniformerad
av skogens lumpa… gröna å grå
är han ändock… om torterad… som så
synnerligen fascinerad att skåda
var månad ett andetag han häva
så hjärtat förmå att sträva
… i järnmalmsådern att slå.

Ja ulleri, bulleri, burum
vart hundrade år
ur dvalan han vakna
rister kroppen å skaka
så berget Sinkaburum
huller, buller, knaka.
Öppnar ett öga…bevakande lugnt
å tar sig en smakande titt
undrande om världen består
sluta sedan blundande… ögonblocket tungt
å fortsätter sova… i hundrade år.


Hälsar Gurra