Ibland skådar man med minnets hjälp skärvorna
av sitt liv. Dom där fragmenten som fastnat likt
bilder i hjärnans fotoalbum. Man undrar förvånat,
blev det inte mer än så här i mitt liv.

Ja ju längre man lever desto mer skeptisk blir
man över dom och framför allt sina barndoms-
minnen. Var det verkligen så?
Minns jag rätt?
Eller....har jag bättrat på dem?

Minnen är ju subjektiva väktare av ens egen
historia. Troligtvis tillrättalagda på ett passande
vis. Dom förändras nog i en fortlöpande process
när vi åldras. Då letar vi säkert upp minnen
som legitimerar den självbild vi gillar bäst.
Ja vissa kommer vi inte ens ihåg. Det är våra
föräldrar som omtalat dem för oss, sedan har vi
för oss att vi minns dem.

Minnen, minnen ja man behöver näring för att
fylla ut livets konturer, då brer man gärna på
lite extra för att känna sig bekräftad.
Vi väljer vad vi vill minnas, dom där svarta inom
oss målar vi gärna över. Skyller kanske på att ngn
annan är skyldig.
Elakheter och orättvisor man utsatts för, får man
se upp för. Minns du dem med ilskan, så sväljer
du dem och äts upp inifrån. Då behöver du räddas
snabbt och måste fly till de ljuvaste kärleks-
minnena som du säkert bundit fast ordentligt
i hjärnans fotoalbum. Förhoppningsvis blir det
din räddning.

Minnen, minnen !!!
Ja vi förgyller dem gärna, för det är ibland lite
tråkigt i den jordiska idyllen.



Gurra