Det var visst ett sjuhelvetes festande igår.
Sent omsider kände jag att dagen landade
på mig. Bakfull å rusig kändes det som om
döden långt där nere sträckte sig upp mot
mig å försökte dra ner mig. Till slut kom
skruvarna på plats och kugghjulen började
snurra. Jag tog mig upp på fötterna igen.

Detta var straffet, man roar sig för att hjärnan
behöver lite semester, och får som belöning
detta serverat som en ovälkommen efterrätt.
Skit alltså! Var det värt det!
Jag fuktade mina torra läppar å kände mig
törstig som en förgiftad råtta. Jag gick fram
till spegeln och tittade.
Å FY FAN! Håret stod på ända, ögonen blod-
sprängda och ansiktet urblekt vitt som ett
skrynkligt lakan.

Minnesfragment började tumla runt omkring
varandra. Vad hade hänt? Tjejen jag stött å
flirtat med följde ju med hem. Vart tog hon vägen.
Jag kliade mig förstrött i skrevet och skärskådade
min nakna kropp. Den sorgsna påsen mellan benen
såg bedrövad och besvärad ut....fröjdepinnen hade
ju inte fått medverka i ngt pimplande i lårviken igår.

Varför stack hon? Jag kanske blir lyckligare om jag
glömmer bort allt som hände igår. Tja alla har vi väl
en liten djävul i oss. Kärleken blir ibland konspira-
torisk när den inte vet eller får vad den vill. Bäst att
nyktra till nu, glömma å tömma bort allt elände på
mina sorgers soptipp.
Å FY FAN...tänk ändå....igår verkade allt rosenskimrande
å suveränt.


Gurra