Vi kan älska bland molnen,ner
till det lånade duntäcket.
Intensiva smekningar över våra kroppar,
tills att våra naglar klöser in
i huden. Det kittlas till i skelettet,
ut strömmar blodet ner, sakta ner för våra nakna stränder.


Vi kan skrika ut hatet här nere.
Nere i helvetets långa korridorer.
Kasta ut varandra ner till eldhavet.
Där i håller vi i varandra så hårt från ytan att
vi nästan glömmer bort att andas.



Sanningens smärta möter hjärtats acceptans över
den eviga kärleken som får oss upp till jorden.
För vi är varken änglar eller demoner.
Bara två kärleksfulla människor.