Hon sa ju något om känslor
Sånt som jag inte kan förstå
Sådant som min oro ignorerat i min ego misstro

Jag har aldrig känt mig mer annorlunda
Jag har väll aldrig varit lika nära kanten?
För nu är jag tröttare än vad jag klarar av
Tröttare än vad kroppen kan acceptera
Ett nytt halvhjärtat försök till att tänka på något annat
Jag ska inte spricka!

Jag höll väll alldeles för hårt
Nu kramar jag bara luften runt mig själv
Du blev ett hjärnspöke som jag ständigt hör
Snälla vänd inte ryggen till igen
Låt mig väll ändå möta blicken en sista gång
Innan jag lämnar den här kroppen som vill få dö ung
Jag vill inte spricka!

Fan, varför fastnade jag här?
Kanske för att jag aldrig kommer glömma smaken av det som gjorde mig glad
Det verkar som man hela tiden dör lite grann
Med varje hjärtslag blir allting mindre
Jag får inte spricka!

Alla har vi väll fastnat hos någon någonstans
Men varför så här snabbt?
Jag måste ha dött ensam, för länge länge sedan
För jag står fortfarande här
Liket i min egen värld

Jag glömmer ständigt att jag vill glömma allt om dig
Jag glömde att jag försökt glömma allt om dig
I all evigheters evighet tills mitt hjärta tar farväl
Tills ingen minns något mer och inget mer betyder något för mig
Kanske nu?

Du blev väll det du ville bli
Enbart en förnekelse för min sorg
Kroppen har bara blivit för trång
Krypa iväg för all evigheters evighet

Men du har väll redan glömt allt det där
Men jag står fortfarande här
Gud låt mig inte spricka…

Mitt hjärta är trasigt, men det kanske finns någon sorts lim?