Thriller av René de Tour-Zelle.

Redan vid ankomsten till La Paz fick jag en obehaglig känsla av att vara iakttagen. Jag förstod att den förestående, drygt 60 mil långa resan norrut inte skulle bli någon behaglig semestertripp -  en föraning, som även skulle, över hövan, besannas.

        Första fasen av resan blev nattåget till Reyes. Jag satt och betraktade det förbiilande landskapet, samtidigt som jag tänkte över vad jag egentligen gett mig in på.

       Hela historien hade sin upprinnelse på mitt kontor i Chicago. Min sekreterare anmälde en ny klient, en "Mr Weaver". Namnet sade mig inte mycket förrän Mr Weaver  gjorde entré. Jag insåg då, att jag stod inför Fabian Weaver själv - en av världens rikaste män.  Utan större formaliteter slog han sig ned i besöksstolen, tittade sig lite runt, men tycktes varken bekymrad över rummets urblekta tapeter och slitna korkmattor eller över de hopplöst nedgångna möblerna. Tydligen fann han det helt naturligt, att en privatdetektiv inte precis lever på storföretagarnivå.

        Han tände en cigarr, vände ögonen mot mina och gick så direkt på sitt ärende:  "Ni skall spåra och föra hem min dotter, Samantha Weaver. Hon var på reportageuppdrag i Bolivia, hon meddelade för två veckor sedan att hon nått staden Puerto Rico vid floden Ortón.   Sedan dess har ingenting hörts från henne.

        Han lovade att jag skulle få helt fria händer, samt att jag kunde påräkna obegränsade ekonomiska resurser. Slutligen gav han mig ett fotografi föreställande Samantha Weaver. Därpå reste han sig, tog ett diskret farväl och var försvunnen.

        Då jag kommit så långt i min summering, slets tågkupédörren plötsligt upp. Någon kastade in en handgranat i kupén. Jag hann konstatera, att det rörde sig om den typ, som detonerar fyra sekunder efter kast. Snabbt lyckades jag få upp fönstret och förpassa granaten ut i det nattliga landskapet. Jag hörde den explodera med förödande kraft. 

        En genomsökning av tåget gav intet resultat.  Min attentatsman verkade ha upplösts i tomma luften.

        Resan med flodbåt längst Beni blev inte mindre dramatisk. Då jag på natten stod lutad mot relingen för att röka en cigarett, överfölls jag av en knivbeväpnad man, som utan tvivel skulle skurit halsen av mig om jag inte lyckats fånga upp hans arm och med ett väl inövat judokast förpassat honom ned i vattnet. Jag betraktade för en stund hans fåfänga kamp i båtens kölvatten, men återvände sedan till min hytt, där en ny överraskning väntade i form av en ilsken kobra, som väste mot mig från sängkläderna i min brits. Jag skruvade ljuddämparen på min pistol och ändade reptilens liv med ett välriktat skott.

        Till Puerto Rico anlände jag sent, påföljande natt.  Då jag såg mig omkring, kom en taxi körande som på beställning, ur tomma intet. Jag steg in och bad att få komma till stadens bästa hotell. Chauffören körde mig till ett något besynnerligt hus av tegel, beläget i centrala staden.

        Knappt hade jag stigit in i vestibulen förrän jag förstod vad för slags hus jag anvisats. Överallt satt, stod eller låg unga kvinnor, samtliga i lätt eller rent av obefintlig klädsel. Jag togs emot av en frodig kvinna i femtioårsåldern, som presenterade sig som Athalia Nelson. Till min tjänst ställde hon en ljus flicka, iklädd endast ett extremt tunt nattlinne. Hon sade sig heta Eliza och hon förde mig längre in i huset.

        I ett hörn stod ett gammalt piano. En man med mustasch och hakskägg satt där och spelade, förvånande tyst och stillsamt -  normalt brukar musiken vara betydligt skrälligare på den här sortens ställen. Eliza hann berätta, att huset tidigare varit en transformatorstation, men hade tömts på all elektrisk utrustning under ett guerillaanfall för cirka tio år sedan. Därefter hade Athalia dragit in, med hela sin stab, och etablerat sig i huset.

        Jag fick, en trappa upp, ett rum med en säng och ett litet bord. Innan jag gick till sängs beslöt jag mig för att utforska saker och ting lite på egen hand. En speciell dörr i en korridor fångade mitt intresse. Den var olåst så jag steg försiktigt in. I samma ögonblick slogs jag medvetslös av någon, som kommit bakifrån, beväpnad med en sandpåse.

        Det är omöjligt att säga hur många timmar jag varit "borta". Emellertid vaknade jag, med ihållande huvudvärk, på en brits i ett litet rum med snedtak. På den motsatta väggens brits satt kvinnan från fotografiet - Samantha Weaver. Hon var spritt naken och försökte, lite tafatt, skyla sig med händerna. Det rådde, för mig, inte minsta tvivel om hennes identitet.

        Det cendréfärgade håret var lika ostyrigt och svårbeskrivbart i verkligheten som på fotot, ansiktet lika långsmalt, läpparna lika tunna och de grågröna ögonen lika forskande, lika outgrundliga.  Jag bad henne att inte vara rädd utan bara lugnt berätta vad som hänt och var vi befann oss.

        Hennes berättelse gick i korthet ut på att hon skulle gjort ett reportage om aymaraindianerna, men att hon, av en slump, kommit ett brottssyndikat på spåren. Sålunda hade hon blivit "flickan som visste för mycket" och därför kidnappats och spärrats in. För att hon inte skulle rymma, hade man berövat henne alla kläder.

        Vårt fängelse låg, förstod vi, högst upp på vinden och vi var fortfarande kvar i den nedlagda transformatorstationen, vilken alltså inte enbart tjänade som bordell utan även inrymde andra, betydligt smutsigare aktiviteter.

        Samanthas intryck var, att varken Athalia Nelson eller pianisten, som för övrigt hette Benny O Salinger, hade särskilt mycket med de stora skumraskaffärerna att göra. Snarare tycktes de två vara lika mycket fångar som flickorna i "stallet".

        Syndikatets verklige ledare var en ökänd italienare vid namn Akribio Vizione. Han styrde, med järnhand hela huset, hela staden och hela distriktet. Interpol hade haft ögonen på honom i åratal, men ingen hade hittills lyckats skaka fram tillräckligt med vittnen för att starta en rättegång.

        Ingen av oss visste hur länge vi hållits som fångar i det lilla rummet. Genom ett gallerförsett fönster kunde vi dock se att det var natt. Vi ryckte båda till då vi hörde en försynt knackning på dörren. En liten lucka öppnades. I denna visade sig, oväntat, Elizas ansikte. "Tag det här" viskade hon och sköt in en kraftig fil samt sitt eget nattlinne genom luckan. "Inte mycket till kläder, men det var allt jag hade" tillade hon och var sedan försvunnen.

        Snabbt gick jag till attack mot fönstergallret, samtidigt som Samantha rev lakanen till rep. Snart stod vägen öppen till friheten. Det visade sig dock, att de sammanknutna lakansremsorna inte räckte ända ned så vi tvingades skarva med Elizas nattlinne. Därför nödgades Samantha ge sig ut på nattvandring, fortfarande utan en tråd på kroppen.

        Nere på gården stötte vi på en kvinnlig beväpnad vakt som vi lyckades övermanna och tysta innan hon hunnit larma de övriga. Vi drog av henne klänningen, som visade sig passa Samantha perfekt.  Emellertid blev vi snart anfallna av en ilsken hund som högg tag i klänningen och slet den från Samanthas kropp i ett enda nafs. Medan han ursinnigt rev den i småstycken kunde vi dessbättre sätta oss i säkerhet.

        Nu hade man upptäckt vår flykt och vi hörde redan drevet bakom oss. Vi fick syn på en liten kyrka, där en bakdörr stod på glänt. Den ledde oss in i sakristian, där jag till min stora förvåning fann en telefon. Jag ringde omedelbart upp Fabian Weaver och rapporterade i korthet om vår belägenhet och sakernas tillstånd. Under tiden letade Samantha igenom ett klädskåp fullt av mässhakar i alla liturgiska färger. Slutligen hittade hon en violett, som dels klädde henne bra, dels skulle kamouflera väl i nattmörkret.

        I detta ögonblick hörde vi våra förföljare alldeles utanför kyrkan. Uppe på läktaren repeterade en liten kör. Vi skyndade oss upp, gömde oss bland sångarna, tog varsitt nothäfte,  rörde på munnarna och låtsades sjunga med.

        Förföljarna sökte nu igenom kyrkan, men hittade oss inte De drog vidare och vi kunde andas lättare. En av sångerskorna lotsade oss ned genom trånga spiraltrappor och dåligt upplysta gångar. Hon talade engelska med tysk brytning. "Jag heter Magdalena" viskade hon, "Just call me Maggie". Så ledde hon oss till ett bårhus. Kylan slog genast emot oss. Överallt, på bårar, låg döda. Vi skyndade vidare. Maggie öppnade en bakdörr och släppte ut oss. Vi befann oss på en mycket gammal kyrkogård. Runt om oss svärmade fladdermöss i mörkret. "Gå ditåt!" sade Maggie, pekade med fingret, stängde dörren och var försvunnen.

        Vi gav oss åstad, men kom inte många steg förrän mässhaken fastnade i ett vasst hörn på ett gravkors av järn. Den revs sönder. Åter stod Samantha där naken, som stigen ur en tavla av Ingres. Vi hade dock bråttom nu och det fanns ingenting annat att göra än skynda bort.

        Så småningom hittade vi en tom säck och ett stycke rep. Därav kunde vi rigga till en sorts primitiv dräkt åt Samantha innan vi fortsatte flykten. Förföljarna tycktes ha fått upp vittringen igen. Tiden var ytterst knapp.

        Vi nådde stranden av floden Ortón i sista stund. Snabbt kastade vi oss i vattnet och började simma mot den norra stranden. Förföljarna öppnade eld efter oss men morgondimmorna gjorde oss snart osynliga och kulkärvarna tog i vattnet flera tiotals meter från oss.

        Efter en lång och mödosam simtur kunde vi stiga i land på den motsatta stranden, utom räckhåll för det uppbåd, som jagat oss så länge. Det visade sig nu, att pirayorna, dessa flodens glupska innevånare, hade gnagt sönder hela den säck  med vilken vi så konstfullt draperat Samantha endast någon timme tidigare. Åter fick hon fortsätta vandringen i det skick naturen skapat henne.

        En bit inne i djungeln stötte vi på en liten hydda. Den hade troligtvis tillhört en pälsjägare, men tycktes ha stått länge obebodd. Vi sökte igenom den och hittade bland annat en päls av tvättbjörnsskinn. Gammal, sliten och maläten visserligen, men i vilket fall som helst - bättre än ingenting.

        Vår fortsatta vandring förde oss nu till en smal klyfta mellan två höga klippor. Den var så trång att vi tvingades ta av oss alla kläder för att kunna pressa oss igenom. Sedan vi, med mycken ansträngning lyckats med detta, fann vi oss stående på en klipphylla. Flera hundra meter under oss löpte en dalgång, rik på växtlighet. Då vi skulle klä på oss igen bar det sig inte bättre än att Samantha tappade sin tvättbjörnspäls över klippkanten. Vi såg den virvla ned , patetiskt flaxande i uppvindarna som en skadskjuten albatross. Snart var den helt utom synhåll. Åter var Samantha spritt naken.

        Flera dagars vandring genom djungeln förde oss till en liten indianby. Där kunde jag köpa ett mindre höftskynke, påminnande om en sarong. Samantha uppskattade den mycket och beklagade endast att ingen spegel fanns att tillgå.

        En indiankvinna lotsade oss en bit på vägen till en missionsstation som låg cirka tjugo kilometer österut. Under vandringen dit hörde vi ovanför oss klapprandet från en stor helikoptereskader. Vi tittade upp, och kunde på sidan av de kraftiga flygkropparna läsa texten "Interpol". Vi förstod nu att Fabian Weaver hade slagit larm och att Akribio Viziones dagar i frihet var räknade. Bättre tider var nu att vänta för Athalia Nelson, Eliza, Benny O Salinger och alla övriga. Våra steg blev med ens mycket lättare och vi nådde stationen utan svårighet. 

        Vi fick ett hjärtligt mottagande av stationens föreståndare, en satt och muskulös man som på bredaste Texasdialekt presenterade sig som Geoffrey Boone från San Antonio. "Just call me Jeff" sade han.

        Hans dotter, Scarlett, serverade oss snart en utsökt lammstek samt en flaska Marques de Casa Concha - Chiles nationalstolthet. Efter allt vi gått igenom, smakade måltiden gudomligt.

        Jeff lovade att köra oss till Cuiabá i Brasilien. Vi fick emellertid först vila ut ett par dagar, under vilka vi blev utomordentligt väl förplägade.

        Stationens jeep var av ålderdomlig modell. Gammal och skraltig. Jeff, som såg tvivel och undran i våra ögon, förklarade, att det absolut inte fanns anledning till ängslan. "Jag har kört den här jeepen i många år" sade han "och utvecklat en pålitlig fingertoppskänsla för alla dess nycker och egenheter".  Detta var för resten ett märkligt särdrag hos Jeff - hans fascination för fingertoppar. "Utan nervkänseln i fingertoppparna stode man sig slätt här i djungeln" - så löd hans favoritdevis.

        Det var nu tid för avfärd, avsked. Vi sade farväl till Scarlett. Jeff startade jeepen och vi satte oss sakta i rörelse. Det visade sig då, att Samanthas sarong fastnat i en taggig buske. Den drogs av henne och blev hängande trasig, på en kvist. Vi kunde emellertid inte uppskjuta avresan längre. Vi blev tvungna att ge oss av utan sarongen. Vi enades om att försöka hitta något lämpligt under resans gång.

SLUT.

FALLET AX:SON-COLBERT.

Thriller av René de Tour-Zelle. (1996)

Mystiska  försvinnanden   har   alltid   skapat   rubriker.   Så   var   även   fallet,   då språkforskaren, Maya-experten och översättaren Simon Ax:son-Colbert försvann   spårlöst. Många teorier var i svang, en del mer än lovligt fantasifulla. Något verkligt svar på gåtan hade dock ingen.

        Man visste, att han varit sysselsatt med ett översättningsuppdrag;  de närmare detaljerna var dock okända. Enligt en polisrapport hade anteckningar stulits vid ett inbrott i hans bil. Ett par dagar senare hade han själv varit som uppslukad av jorden. Tiden gick, och som vanligt föll affären i glömska. Massmedierna fick annat att ägna sig åt.

        Då Geografiska Sällskapet tog kontakt med mig, hade Ax:son-Colbert varit försvunnen i över tre år. Mysteriet hade nu aktualiserats av en kvinnlig reporter. Hon hade, inför sällskapets styrelse, sagt sig ha säkra indikationer på att den saknade vore att finna i Yucatans bergstrakter. Jag tillfrågades, om jag kunde tänka mig att söka efter honom, och, i händelse han alltjämt vore vid liv, återföra honom till civilisationen. Jag skulle företa expeditionen i sällskap med ovan nämnda reporter. Jag åtog mig uppdraget och presenterades sedan för reportern i fråga. Hon visade sig vara en tidigare bekant, Miss Samantha Weaver.

        Tillsammans skred vi genast till verket. Vi hyrde varsitt lamadjur, lastade proviant, vapen, Samanthas skrivmaskin, fotoutrustning och kartor, samt gav oss in i regnskogen, på den plats, där, enligt hennes sagesmän, Ax:son-Colbert senast varit synlig.  Han påstods  ha varit i sällskap med två ytterst obehagliga typer och många hade intrycket, att han  följt med under tvång.

        Snart hade skogen slutit sig tätt runt oss. Vi trängde allt djupare in genom det fuktiga lövverket. Efter några timmar kom vi fram till en liten tjärn. Samantha, som kände sig varm och svettig, beslöt att ta ett bad. Hon lade av sig kläderna på en sten, nära tjärnens strand. Då hon, efter badet, skulle klä sig igen, visade det sig, att en stor flock tropiska finkar hämtat material till bobygge. Massor av trådar hade dragits ut ur samtliga plagg, så att endast en liten, om trasselsudd erinrande hög återstod. Eftersom ingenting av detta kunde fås att fästa vid en människokropp, tvingades Samantha att fortsätta expeditionen spritt naken.

        Dock trängde vi oförväget vidare, djupare in i fukten och hettan. Runt omkring oss kraxade tukaner, tjattrade apor, väste ormar.

        Vid middagstid den tredje dagen gjorde vi ett intressant fynd. På en sten hade någon ristat: SOS SAC. Vi förstod nu, att vi var på rätt väg.

        Nära stenen fanns en liten glänta med högt gräs. Jag högg, med min machete, ett par kärvar, varav jag flätade en bastkjol till Samantha. Hon satte den genast på sig, den klädde henne perfekt.

        Framemot kvällen nådde vi öppningen till en stor grotta. Vi beslöt att övernatta vid grottmynningen, för att nästa morgon tränga in. Samantha lade bastkjolen alldeles intill sin sovsäck, för att kunna vakna och hindra vem det vara månde att bära iväg med den.

        Då vi vaknade, upptäckte vi till vår häpnad, att milliontals bladskärarmyror skurit upp bastkjolen i fragment, intet större än ett havregryn. En oändlig kolonn av myror bar, likt ett romerskt triumftåg iväg med de finfördelade resterna av min skräddarmöda. Samantha stod nu åter utan kläder, som odalisken på Manets målning.

        Vi hade dock ingen tid till tvekan. Vi tände facklor och begav oss, med lamadjur och allt in i grottan. Väggarna dröp av fukt. Snart påträffade vi det första av en otalig mängd vita människoskelett. Alla verkade kliniskt rena, som kokta i såpvatten, men låg i  förvridna ställningar, som om deras ägare dött hastigt och våldsamt.

        På ett ställe delade sig grottgången och vi stod inför ett vägval. Samantha beslöt sig för att sondera lite. Hon lämnade mig kvar med lamadjur och utrustning samt begav sig , endast beväpnad med sin fackla, in i den vänstra av de två gångarna. Då hon gått några tiotal meter, lossnade plötsligt ett gigantiskt stenblock. Det föll så, att det effektivt täppte till den mynning där Samantha gått in, och genom vilken hon skulle kommit tillbaka.

        I desperation försökte jag ge mig på blocket med en hacka, men insåg snart, att endast en större gruvborrmaskin skulle kunnat uträtta något här. Att ropa var också förgäves, blott ekot av min egen röst svarade mig. Situationen var fruktansvärd, jag visste att ej mer än någon timmes brinntid återstod för Samanthas fackla. Några reserver hade hon inte.

        I ett tillstånd av yttersta förtvivlan tvingades jag fortsätta ensam, ledande de båda lamadjuren. Efter nästan en timmes vandring, femtiofem minuter, som kändes som lika många år, kom jag fram till ett vattenfyllt hål i marken intill gångens vänstra vägg. Jag stannade, dels för att samla mina tankar, dels för att låta djuren dricka. Sittande på en sten stirrade jag modlöst framför mig. Jag hade förlorat min färdkamrat och läget var fullständigt hopplöst.

        Plötsligt spratt jag till, skrämd nästan från vettet. Upp ur vattnet klättrade två vita varelser. Krabbor, eller vad?  Nej händer! - En människas händer!  De följdes av två vita armar och ett huvud.

        "Samantha!" skrek jag, rusade fram till vattenhålet och drog upp henne. Hon var skakad, utmattad och nedkyld, men vid liv och oskadd.

        Jag frotterade henne med en handduk, stoppade ned henne i en sovsäck och masserade henne länge, tills kroppsvärmen återvänt och hon kunde berätta sin otroliga historia.

SAMANTHAS HISTORIA.

Det stora blocket lät sig inte rubbas. Det fanns inga alternativ. Jag hade endast att fortsätta, längst den gång i vilken jag befann mig. Då blott ett par minuters brinntid återstod för min fackla, kom jag fram till en underjordisk sjö, som spärrade all fortsatt vandring. Så slocknade facklan och jag stod i kolmörker. Att vända tillbaka hade varit helt meningslöst, bortsett från att det varit ogörligt. Återstod endast att dyka i sjön, vilket jag nu gjorde.  På cirka fem meters djup tyckte jag mig urskilja ett svagt ljussken till höger. Ledd av detta simmade jag genom en smal, spaltformig öppning och kom upp på andra sidan d.v.s. precis genom det vattenhål, vid vilket vi nu sitter.

(Slut på Samanthas historia.)

        Ja, allt hade hängt på en skör tråd. Hade jag nått vattenhålet vid en annan tid, eller inte stannat där, hade Samantha aldrig uppfattat den svaga glimten från min fackla. Då hade endast en långsam och plågsam död väntat henne.

        Vi ansåg oss nu inte kunna stanna längre i grottan, varför vi snabbt skyndade vidare. Då vi äntligen funnit vägen ut, var det sent på natten. Vi föll i sömn i våra sovsäckar och vaknade inte förrän vid åttatiden på morgonen. Bakom oss utbröt ett dån, så  kraftigt, att vi först befarade ett jordskred. Det visade sig emellertid, att grottan på något vis härbärgerade vulkanisk aktivitet. Någonstans därinne hade en enorm geysir fått ett utbrott. Hela grottan fylldes med ånga, så het att varje levande varelse, som inte hunnit ut, skulle skållats till döds. Här hade vi alltså förklaringen till alla de, med "pedantisk noggrannhet" rentvättade skelett vi stött på. Vi ryste båda, då vi insåg vidden av den oerhörda fara vi just undgått.

        Vi antog, att utbrotten kom med  bestämda intervall. För att få kunskaper om dessa, slog vi läger i tio dygn, under vilka vi  förde statistik. Vi uppmätte periodiciteten till 46 timmar, samt konstaterade, att passage kunde ske riskfritt tre timmar efter eruption.  Vår genomfärd hade tagit 37 timmar, men borde kunna ske snabbare utan dramatiska förseningar av det slag som drabbat oss.                                                                                             

        Ordentligt fördröjda, men beslutsamma fortsatte vi vår expedition.  Det bar  uppför och skogen glesnade något. Luften kändes tunnare. Vår färd gick mycket långsamt. Terrängen var ytterst svårforcerad. Samantha, som nu tycktes helt ha accepterat sin   nakenhet, förvånade mig med sin otroliga förmåga att klättra upp och ned för nästan lodräta klippväggar. Där jag inte ens såg skymten av sprickor eller utskott, hittade hon alltid talrika fästen för händer och fötter. Hennes "luftspaning" var oss till  ovärderlig nytta. Elva dagar efter det att vi lämnat grottan, meddelade hon från toppen av en hög klippspets: "Jag ser en ziggurat! Ungefär två kilometer rakt framöver!"         

        Några timmar senare stod vi vid foten av en hög stentrappa, kantad av murar. Ett typiskt Mayatempel. Vi band våra lamadjur vid ett träd, tog våra vapen och annan viktig materiel på ryggen och började gå uppför trappan.

        Vid krönet fann vi ett mindre torg, med ett altare för människooffer. Framför altaret låg de fortfarande påklädda skeletten efter två personer. På altaret satt, i buddhistisk meditationsställning, en fullt levande man. Hans vita skägg var så långt, att det nådde honom nedom midjan. Han visade intet spår av förvåning över vår entré på scenen. En stund betraktade vi varandra i tystnad. Det blev Samantha, som fann den förlösande repliken: "Dr Ax:son-Colbert I presume?"

DR SIMON AX:SON-COLBERTS HISTORIA.

Jag hade fått, till låns, från muséet i Coatzacoalcos, några illuminerade trätavlor från Mayakulturens blomstringsperiod. Tavlorna hade, mirakulöst nog, undgått de spanska erövrarnas förstörelsearbete. Min uppgift var, att översätta textmaterialet till   interlingua, ett modernt konstspråk med vidsträckt vetenskaplig tillämpning.

        Av mina preliminära anteckningar (engelskspråkiga) kunde man sluta sig till att en större guldskatt vore att finna, just på den plats där vi nu befinner oss. Papperna stals ur min bil vid ett inbrott. Några dagar senare blev jag kidnappad av två förbrytare, de hette Slim och Sam.

        De tvingade mig att visa vägen hit.  Redan innan vi funnit något, kom de i gräl om det presumtiva bytet. Slim sköt ihjäl Sam. Snart visade det sig, att ingen skatt fanns. Till min stora lycka hade då Slim drabbats av gula febern. Jag flydde in i skogen ett par dygn. Då jag återvände hit var även Slim död och jag var ensam. All utrustning hade jag kvar, men våra lamor hade slitit sig och försvunnit ut i djungeln. Jag har nu vistats här i tre år och livnärt mig på växter och rötter, samt på marsvin och fåglar som jag lyckats snara. Tiden kunde blivit mig lång, men jag hade papper och pennor i packningen och har åtminstone kunnat skriva. Jag har bland annat fått ihop en längre "roman" i versform. Jag kallar den "Bortom Mayas slöja".

(Slut på Mr Simon Ax:son-Colberts historia.)

        Under det att mannen berättat, hade Samantha ivrigt stenograferat ned varje ord från hans läppar. Medan hon skrev rent på maskin, hämtade Mr Colbert och jag ett av de tält, som Slim och Sam medfört, men som nu ingen av dem behövde längre. Av tyget sydde vi en riktigt vacker dräkt åt Samantha. Den kom henne väl till pass enär hösten närmade sig och temperaturen sjönk. Efter några dagars vila kunde vi anträda återfärden; vi hade ju funnit Mr Simon Ax:son-Colbert och vårt uppdrag var slutfört.

SLUT.

PÅ FLYKT UNDAN DÖDEN.

Thriller av René de Tour-Zelle.

Samantha Weaver hade inbjudits att föreläsa inför Vetenskapsakademien i Stockholm. Hon skulle där berätta om sina många och märkliga äventyr i Syd- och Mellanamerika. I god tid före avfärden frågade hon om jag hade lust att följa med. Dels skulle vi, under flygresan, kunna gå igenom hennes föreläsningsmanuskript, dels skulle jag kunna få tio dagars välförtjänta ferier i en för mig helt ny och okänd miljö.

        Tack vare Fabian Weavers generösa arvoden tidigare, var jag nu ekonomiskt oberoende  och kunde acceptera på stående fot.

        Vi anlände till Arlanda tidigt en vacker sommarmorgon. Efter passkontroll ställde vi oss vid transportbandet, där våra små resväskor skulle komma. Samanthas väska kom bland de sista. Då hon böjde sig fram efter den, fastnade en flik av hennes klänning i bandet. Hela plagget drogs med och försvann in i okända regioner. Dessvärre hade Samantha inga underkläder. Därför stod hon alltså där, i den stora hallen, iklädd endast ett par högklackade skor. Emellertid väntade nu den taxi, som jag, förtänksamt nog, beställt redan vid mellanlandningen i London. Vi tog våra väskor och hastade mot utgången.

        Taxin förde oss till Tomtebogatan 5 där Myrorna har sin secondhand shop. Jag fann avdelningen för damkläder  en trappa ned  och valde ut en grön klänning   i passande storlek. Samantha blev mycket förtjust och prisade mitt högt utvecklade sinne för kvinnodräkter.                  

        Hon frågade, varför jag, som förvisso kunnat göra karriär som designer, valt privatdetektivens smutsiga och livsfarliga yrke. Jag svarade, att jag är en typisk ensamvarg, en, som i grunden skulle avskytt ett liv i rampljuset. Som detektiv kan jag bekämpa det onda och arbeta för rättvisan.   Jag hjälper hellre brottsoffer än jag klär upp storsvindlares hålldamer och lyxfruar.   Samantha betraktade mig länge och eftertänksamt.

        Nu tog oss taxin till Norra Stationsgatan 93, där vi hyrde en Lambretta. Då det fortfarande återstod tio timmar till Samanthas föreläsning, beslöt vi att se oss omkring lite i staden.

        Efter att ha låst in resväskorna i boxar och kört runt lite planlöst, hamnade vi på Ladugårdsgärde.   Där hölls någon sorts friluftsdag med tävlingar och andra aktiviteter.    Samanthas intresse  kom att fokuseras mot en scen, där man just förberedde årets stora tävling, "Fröken Sprittis". Helt oväntat kom en av arrangörerna fram till Samantha och sade: "Åh! - där är Ni ju! Ni skall ha nummer nio!" Han gav henne en två meter hög stav, krönt med en skylt, visande en silverfärgad nia på blå botten. Så förde han in Samantha i en för tillfället ditforslad barack, tillsammans med fjorton andra kvinnor.   "Klä av nu!  Vi börjar om fem minuter!"  sade han.

        Tävlingen gick till så, att kvinnorna en och en fick visa upp sig nakna, stående, gående och sittande. Juryn bestod av tre män och tre kvinnor. Då utslaget kom, visade det sig, att Samantha vunnit med god marginal. Priset var en stor pokal av guld samt tjugofem tusen kronor i kontanter.

        Då de tävlande skulle klä på sig igen, hade omklädningsbarackens dörr gått i baklås. Någon ringde efter en låssmed,  men ingen sådan skulle bli tillgänglig förrän om två timmar. Därför såg vi ingen annan råd än att fortsätta på Lambrettan;  Samantha på baksadeln, skylande sig så gott det gick med endast guldpokal och handväska.

        Inom kort blev vi medvetna om en förföljande bil. "En simpel voyeur"  kunde man gissat, men min i yrket upptränade intuition sade annat. Mannen som körde hade funnits med på flygplanet ända sedan take-off i Chicago.    Han bar ett stort svart lösskägg samt solglasögon, lika mörka som de bland svetsare brukliga ögonskydden. Genom ett snabbt filbyte och en otillåten U-sväng lyckades jag för tillfället skaka av den efterhängsne.

        Vi kom fram till en stor byggnad på Valhallavägen. Konstfackskolan. Ett på porten klistrat meddelande löd: "Sommarkurser i kroki. Modeller sökas". Jag skickade in Samantha. Hon fördes genast till en stor sal, där ett tjugotal elever satt i ring med sina skissblock i knäna.  Då Samantha äntrade det lilla podiet i mitten, gick ett sus av beundran genom rummet. Snart hördes emellertid endast det stilla krasandet av ritkol mot grängat papper.

        Under de två timmar som Samantha hölls i arbete, hann jag hämta ut resväskorna, hyra två enkelrum på ett hotell samt hämta klänningen från den nu lyckligt uppdyrkade omklädningsbaracken.

        Vi fortsatte vår färd på Lambrettan.  Förföljaren hade åter fått upp spåret och var oss tätt i hälarna. Jag visste nu vem han var. Hans mål var att till varje pris hindra Samanthas föreläsning. Eftersom jag läst hennes manuskript visste jag att det innehöll sakupplysningar som skulle vara synnerligen obekväma för vissa inflytelserika kretsar.

        Efter att ha kört omkring på måfå hamnade vi på Djurgården. En kran, hög som ett femtonvåningshus var rest. Djärva personer ägnade sig här åt bungyjumping. En herre sade till Samantha: "Jag har skadat knät och kan inte hoppa. Ni får min biljett. Se här!"                           

        En kvarts timme senare var Samantha på väg upp till den lilla plattformen.  Samtidigt fick jag syn på vår förklädde fiende. Han hade öppnat ett etui och skruvade nu ihop ett gevär av den typ lejda yrkesmördare oftast använder.     Det fanns inga tvivel om hans avsikter.     Samantha var villebrådet.

        Med en välriktad spark slog jag geväret ur hans händer.   Det beskrev en vid båge i luften  och försvann med ett plask i vattnet. Jag måttade nu ett slag mot illdådarens ansikte, men han lyckades ducka och var snabbt försvunnen i vimlet.

        Samantha var nu redo. Då hon hoppade, bar det sig inte bättre än att klänningen fastnade i ett gångjärn till plattformens grind. Där blev den kvar, medan Samantha svävade ut i luften, spritt naken. Hon hissades upp igen. Funktionären lyckades ta loss klänningen men fumlade och tappade den. Så fördes den av en vindpust in över Gröna Lunds Tivoli, där den fastnade högst upp på den tornspira som pryder restaurant Tyrol. Oåtkomlig. Endast en stegvagn från brandkåren kunde ha möjliggjort ett nedtagande.

        Då Samantha tagits ned till marken, slängde vi oss på Lambrettan och rivstartade. Samantha, naken som Afrodite, körde. Själv satt jag bak, för att med en fri hand kunna dra min Smith and Wesson vid behov.

        Ingen av oss visste hur det gått till, men med ens befann vi oss i mitten av en ändlös motorcykelkolonn, som rörde sig med den gravitetiska värdigheten hos en religiös procession. Hell´s Angels! Samantha rättade in oss i ledet och anpassade hastigheten. Runt omkring oss hade vi idel hårdtatuerade muskelbyggartyper i silvernitade skinnvästar. Alla bar helskägg, hårpiskor i nacken samt solglasögon.  Alla tycktes ta vårt intrång som en naturlig sak, ingen lyfte ett ögonbryn.

        Vår procession skred nu framåt, längs Karlavägen,   Stockholms Esplanad och Paradgata. På höger sida observerade vi en kö, den längsta vi någonsin sett.  Minst tvåtusen personer stod på rad, tåligt väntande. Målet visade sig vara Humlans Bokhandel, Karlavägen 47 B, alldeles intill den kubanska ambassaden. Vi förvånades, men kunde ju inte stanna för att titta närmare.

        Först vid grindarna till Norra Begravningsplatsen rastade vår kolonn. Samantha och jag kunde nu lösgöra oss. Vi tackade för eskorten och ledde vår Lambretta in på gravfältet. De skinnklädda vinkade högtidligt farväl till oss.               

        Vi behövde vila lite. Därför satte vi oss på en bänk, varifrån vi kunde betrakta ett svart kors,  rest över den svenske författaren, fotografen, målaren,  mystikern  och  alkemisten August Strindberg.(1849-1912).

        Plötsligt small ett skott. En kula visslade förbi våra huvuden, missande Samanthas med endast någon millimeter. Vi kastade oss ned. Jag drog min Smith and Wesson. Snart var jag invecklad i en häftig eldstrid med vår envise plågoande. Vi hade tagit betäckning bakom gravstenar, och besköt nu varandra. Så hörde jag hans pistol klicka. Jag rusade framåt. Han reste sig, vände om och flydde.

        Jag tog upp förföljandet. Vi kom till en kulle, på vilken en mängd storslagna mausoléer rests under senare delen av 1800-talet. Nu vidtog en kurragömmalek på liv och död. Ingen av oss hade längre kvar några patroner i magasinen. Det skulle alltså bli en uppgörelse med bara händer. Många mausoléer hade portar av järn. En sådan port stod på glänt. Någon hade glömt att låsa. Min antagonist försvann in där och försökte dra igen porten efter sig. Jag var emellertid för snabb. Snart var vi inbegripna i en vild brottningsmatch. Sammanslingrade ramlade vi ned för en spiraltrappa och hamnade i ett dystert gravvalv, där halvdunkel rådde. Endast lite av en blek kvällssol strilade in genom ett flerfärgat glasfönster med blyinfattning.

        Mannen med lösskägg och solglasögon hade i fallet brutit nacken och var nu död. Jag placerade hans kropp i en tom likkista och lade locket över. Sedan sökte jag mig uppför trappan och ut i det fria, där Samantha redan väntade med Lambrettan.

        Vi fick bråttom. Klockan var 17:20 och Samanthas föreläsning var utlyst till 18:30. Vi startade genast och satte full fart mot Vetenskapsakademien.

        Av akademiens ordförande, en ytterst sympatisk dam i 50-årsåldern, fick Samantha en vit laboratorierock. "Det finns ingenting att anmärka på Eder nuvarande apparation" sade hon, "men många i auditoriet är män, och risken finns att de kan få svårigheter att koncentrera på sakinnehållet i Eder föreläsning." 

        Föreläsningen blev en stor framgång. Den bevakades av ett antal kända teve-bolag, exempelvis NRK 1, BBC World, Deutsche Welle,  RAI DUE med flera.  Samantha inbjöds även som gäst till kungaparet, som för tillfället firade sina ferier i Sollidenvillan på Öland. 

        Då vi på kvällen kom till vårt hotell, fick vi den ytterst överraskande förklaringen på bokhandelskön. Vi stötte ihop med en annan hotellgäst - Mr Ax:son-Colbert. Han hade, hela dagen,  på bokhandeln signerat sitt verk "Bortom Mayas slöja" - boken som blivit en sådan framgång, att han nu var en omåttligt rik man. Han skulle nu närmast till Ulan Bator i Mongoliet för att  så småningom fortsätta till Honiara på Salomonöarna.

        På morgonen påföljande dag anlände ett mopedbud från restaurant Tyrol. Han överlämnade Samanthas gröna klänning, vilken nu nedtagits.  Vi blev alla mycket rörda av vänligheten och gav rikligt med dricks.

SLUT.