Kanske ingenting är grått i mitt förflutna

Blott färger såsom rosens blad och taggar

Som regnets sken av att va' blått som sammet

Som gräsets gröna yta över ängen

Likväl ändå kan jag ej minnas färger

Blott när jag tänker på den gråa varda'n

Den lyser upp som lamporna i slottet

Som tändes efter mörkrets svarta inbrott

Och släcks igen när alla gått och lagt sig

Är det bara jag som sitter upp och undrar

Var alla klara färger tagit vägen?

Det är mitt livs mysterie, jag är färgblind!

I fönstrena syns svarta skuggor somna

Och återigen glömma sina drömmar

När morgonen återigen blir vaken

Så saknas nattens stjärnor på min himmel

Det gör inget för jag har målat månen

På insidan av mina ögonlock

Den glimmar över havet som är sammets-

Gardinerna i fönstret sett från sängen

Och dimman över ängens gräs är tjock