När du svängde med kroppen,
tändes stjärnor som slocknat där inuti,
varsamt samlade vi ihop skärvorna,
och Du sa - "vi är spillrorna som nu fogas samman".

Men du kunde inte se allt,
hur barnet, bakom mannen du nu såg,
darrade vid varje andetag, vid minsta beröring,
allt för att den Store där Uppe lärt honom (barnet) att frukta,
men också! att förakta människan, det mänskliga.

Du kunde inte då se eller förstå hur självhatet tär,
hur det river och sliter i varje frasering, varje ansats,
hur man glömmer bort själva egenvärdet; sådant finns inte,
därför kan jag inte heller älska en människa,
det är inristat i min märg;
du och jag - vi är ofullkomliga; förgängliga dockor,
endast väntandes på domen.

Men jag lärde mig då att allvaret, det tunga! allvaret,
kan vara som en sköld mot de andra, mot det glätta,
(tänk ängslig medelklass, skolval och rustik mat)
och mellan domen (helvetets portar) och vår stund,
spelar ingenting någon roll, ingenting spelar någon roll,
och jag log, tänkte mig då och där att friheten är nu.