Klockan är fyra en söndagsmorgon i augusti. Han står vid övergångsstället och väntar. Du ser honom trots att du fortfarande befinner dig en bra bit bort. Han har en färgglad skjorta och slitna jeansshorts. Ljuset från iPhonen han har i handen blänker i hans mediahipsterglasögon. Han upprepar samma handrörelse gång på gång. När du kommer närmre förstår du att det är för att stryka bort en mörk lock som envisas med att trilla ner i ögonen. Han har inte sett dig än. Du funderar på om du ska ropa eller vänta tills du kommer närmre för att överraska. Du bestämmer dig för det senare.

Han väntar otåligt. Det är faktiskt lite kyligare än vad han trodde och han glömde sin jacka på förfesten. Hans converse trampar omkring på stället för att försöka hålla värmen. Han är rastlös och uppdaterar sitt Facebookflöde ungefär en gång i sekunden. Han slänger iväg ett sms. Var är du? Jag fryser och vill ha falafelrulle. Han kan inte minnas när han senast åt, minnena har suddats till av för mycket vin och cigaretter. Egentligen gillar han varken vin eller cigaretter, men han tänker att det passar hans stil. Det går bra ihop med hans hipstervänner, hans utbildning och hans värderingar. Det är viktigt att ha hela paketet, tänker han.

Han har fortfarande inte noterat dig, trots att du är helt nära nu. Mörkret skänker dig en anonymitet i natten. Dina skor skrapar mot asfalten och han tittar förvånat upp. Visst ser han lite överraskad ut, tänker du och ler.

Det första slaget kommer instinktivt och han hinner inte reagera. Hans iPhone slår i trottoarkanten och skärmen spricker. Hans händer framför ansiktet, försöker förgäves skydda. Det går snabbt. Läppen spricker. Blodet rinner från näsan. Snart står han inte längre utan sjunker hjälplöst ner på marken. Du fortsätter sparka. Ursinnigt. Besinningslöst tills det är klart. Du känner hur hjärtat bankar, hur din andhämtning skenar. Så ler du, böjer dig fram och viskar:
”Bögjävel”