Sitter innanför dessa avskyvärt anspråkslösa väggar,
Det enda som hörs är klockans eviga tickande, i eran verklighet.
I min så härjar dessa tre demoner fritt och jag slukas upp av intet
I gränslandets kroniska mörker, livet här består av tusen gråa skalor.

Jag låter blodet rinna nerför min hals och mina armar,
efter att jag föll ner i narkotikans rävsax.
Sedan så ställde jag mig i en skållhet dusch och ser blodet tunnas ut av vattnet.
Vrider på varmare och varmare, det känns som att ställa sig mitt i en eldsvåda
Och de öppna såren känns som om någon bränner mig med het metall,
nästan så att det kväver mig.
Det blir en form av hat kärleks känsla av det hela, demonerna njuter belåtet av min smärta..

Jag sitter ner i hörnet och låter det skållheta vattnet forsa ner över min fortfarande blödande kropp,
Försvinner in i det eviga mörkret för en stund och låter tårarna falla.